George Orwell påpekade redan under och strax efter andra världskriget att ordet "fascist" hade förvandlats till en nedlåtande benämning på alla som vi inte gillar. Idag tycks emellertid denna godtyckliga användning av f-ordet ha blivit ännu vanligare än 1945.
Att begreppet har fått en renässans beror på framväxten av politisk korrekthet, även om det redan på 1960-talet var vanligt att fascism associerades med den absoluta ondskan. Det var då som det nya f-ordet (som ersatte det andra f-ordet, som istället blev trendigt) erövrade sin plats som den ultimata förolämpningen i den Nya vänsterns vokabulär. Samtidigt uppstod Förintelseindustrin, som började jämställa fascism med nazism och Auschwitz.
Fascismen var en tids- och rumsbunden rörelse som uppstod i Europa mellan de två världskrigen, kraftigt påverkad av första världskriget. Fascismen var ett resultatet av mobiliseringen av enorma arméer, skapandet av planekonomier och svårigheterna med att återintegrera krigsveteraner i dåtidens krigshärjade samhällen. Fascismen var även en reaktion på den revolutionära vänstern, i synnerhet i dess anarkistiska och kommunistiska form. Kommunister i Tyskland, Finland, Österrike och Ungern understöddes då av det nyinrättade Sovjetunionen. De paramilitära grupperingar som motsatte sig vänstern betonade nationell identitet och i fallen Österrike och Spanien katolska korporativa lösningar i motsats till kommunistisk internationalism och socialistisk ateism.
”Fram till 1936 hade Mussolini varit Europas främsta motståndare till nazisternas maktutbredning.”
Tvärtemot vad många nutida amerikanska libertarianer tror var fascisterna faktiskt aldrig särskilt mycket vänster, och väl vid makten var de heller aldrig särskilt socialistiska. I det fascistiska Italien stödde man visserligen, särskilt efter depressionen, vissa välfärdssåtgärder, och de man införde, såsom subventioner för industri och jordbruk, påminde om de som infördes i USA under New Deal.
Fascismen tillhörde högern, trots att den inte var konservativ i någon traditionell bemärkelse. Den tog över vänsterns revolutionära retorik, men fascistiska "nationella revolutioner" förändrade bara marginellt den rådande sociala strukturen. I de latinska länderna och i Österrike lånade fascisterna mycket från den katolska kyrkan och använde sig av det medeltida skråväsendets terminologi.
Alla fascistiska rörelser var inte rasistiska eller antisemitiska. Hos den latinska fascismen återfanns ingetdera i någon väsentlig mening. Judar var överrepresenterade i Italiens fascistparti ända fram till dess att Mussolini, kanske för att imitera sina nyvunna tyska allierade, vårdslöst kastade ut judiska fascister både från partiet och från deras italienska yrkesliv år 1938.
Fram till 1936 hade Mussolini varit Europas främsta motståndare till nazisternas maktutbredning. Churchill blev därför chockad över hur plötsligt han bytte sida under den italienska invasionen av Etiopien 1936. Nazismen och de satellitregimer som Hitler skapade under sina erövringar var inte uttryck för fascism av det vanliga slaget. Nazisterna lånade mycket tankegods från stalinistisk totalitarism, medan ledarna för Hitlers satellitstater kom från alla delar av det politiska spektrat och oftast var opportunister. Nazistmarionetter, som i det franska fallet, kom ofta från vänster. Sådana nazistiska kollaboratörer som Anton Adriaan Mussert i Holland och Vidkun Quisling i Norge hade varit ledare för nationalistiska partier som rekryterat judiska medlemmar före den tyska ockupationen.
”Varje fascistisk ledare med en gnutta självrespekt skulle ha fått de upprorslystna förortsaraberna i Paris att försvinna över en natt.”När jag och en vän till mig tävlade om vem av oss som kunde hitta den mest befängda skrivelsen om "den fascistiska faran", skickade han mig en artikel av den kanadensiske pedagogen William Gairdner. Efter att ha läst artikeln, "Att vänja sig vid f-ordet", överlät jag förstapriset åt min vän.
Gairdner säger ingenting om fascism i sig, trots att han helt obekymrat utgår från att Tyskland, Italien och Ryssland samtliga var "Makrofascistiska", till skillnad från USA, som för närvarande är "Microfascistiskt", vilket tycks innebära något slags mjuk despotism. Efter att ha gnällt lite om amerikansk och kanadensisk "identitetspolitik", som tilldelar minoriteter särskilda rättigheter på grund av deras förmodade förflutna diskriminering, kommer Gairdner till denna slutsats:
Kort sagt har mångkultur förvandlats till mångfascism, en trend som leder till mininationer inom nationer, varav många, som i Frankrike, är våldsamma "no go"-zoner för polisen. Naturen har kommit galopperande tillbaka igen.
Vad har inställsamhet gentemot ligister från tredje världen att göra med Mussolinis italienska nationella revolution eller nykorporativistisk ekonomi? Varje fascistisk ledare med en gnutta självrespekt skulle ha fått de upprorslystna förortsaraberna i Paris att försvinna över en natt. Fascisterna var allt annat än mångkulturalister.
Gairdner spårar det maktmissbruk som brukar tillskrivas Hitler, Mussolini och de franska jakobinerna tillbaka till några rader ur Jean-Jacques Rousseaus uppfostringsmanual Emile. Enligt Gairdner lägger Rousseau, i och med att han där beskriver hur jaget vill vara "en del av enheten", grunden till såväl makro- som mikrofascism. Men var finns bevisen för denna svepande anklagelse? Hur vet vi att Hitler eller Mussolini läste dessa passager som ter sig så motbjudande för Gairdner?
Fascismen har en bestämd historisk betydelse. Den är inte ett simpelt skällsord som man bara kan kasta efter allt det som man ogillar.
PAUL GOTTFRIED
Paul Gottfried är professor emeritus i humaniora och upphovsman till flera böcker om det politiska klimatet i dagens USA. Han har skrivit After Liberalism, Multiculturalism and the Politics of Guilt och Strange Death of Marxism. Hans senaste bok är Leo Strauss and the Conservative Movement in America. Du kan provläsa första kapitlet i varje bok eller köpa dem som e-böcker eller tryck via länkarna nedan.
<A HREF="http://ws.amazon.com/widgets/q?rt=tf_cw&...">Amazon.com Widgets</A>
