Granen är det vanligaste trädslaget i Sverige och var vanligt förekommande också innan vår senaste istid.
Artens invandring till Sverige har fram tills nu beskrivits utifrån fynd av granpollen i gammalt sjösediment och torvlager. Slutsatsen av dessa studier var att granen invandrade norrifrån efter issmältningen och kom till södra Sverige så sent som under de sista tusen åren.
Även tidigare forskning har konstaterat att det tog relativt lång tid för granen att "göra comeback" och åter bli dominant i Skandinaviens skogar.
I den nya studien som nu publiceras i tidskriften Nature Communications har forskarna analyserat uråldrigt dna bevarat i sjösediment. Resultaten visar att granen fanns på plats i södra Sverige direkt efter isavsmältningen för 14.000 år sedan. Det här var långt tidigare än föregående studier visat.
– Trots att granen var ett av de första träden på plats så kunde inte dessa träd breda ut sig i någon större utsträckning. Detta är förvånande då de växter som är tidiga kolonisatörer brukar ha en fördel i det avseendet säger Kevin Nota, forskarstuderande vid Uppsala universitet och försteförfattare till studien, i ett utskick.
Vad som höll granen tillbaka i alla dessa tusentals år är fortfarande lite av ett mysterium. Den nya studien visar att de första granarna på plats var genetiskt besläktade med de ensamma grankloner som idag kan hittas högt upp på våra fjällsluttningar. De kallas kloner eftersom när stammarna har dött har rotsystemet överlevt och skickat upp nya träd. En del har också förökat sig via rotskott.
Genetiska analyser i den nypublicerade studien visar även att de första granarna troligen överlevde istiden utanför isranden i öster och inte i väster som man tidigare misstänkt. De granar som senare vandrade in från norr hade liknande ursprung som granarna som var först på plats.
– Det verkar som om den svenska granen har genomlevt flera tidigare försök att ta över skogarna i Skandinavien, men att det endast var den sista expansionen som lyckades, säger Laura Parducci, forskare vid Uppsala universitet och en av författarna bakom studien.
