En höstdag för några år sedan gjorde bonden Lennart Larsson på Hellrö gård i nordöstra Småland en sensationell upptäckt – utan att ens veta om det.
När han plöjde en åker på sin gård märke han att en stor sten, närmare två meter lång, låg i vägen för hans plog.
Han flyttade den ur vägen, till kanten av sin åker, där den sedan låg orörd fram till september i år. Då behövde lantbrukaren en trappsten till ett uthus på sin gård, och kom att tänka på den stora stenen som han flyttat från åkern ett antal år tidigare. När han gav sig ut för att hämta stenen märkte han att sidan som legat vänd ner mot marken var fylld av runor.
Gårdsägarna kontaktade Västerviks museum som genast skickade dit personal för att undersöka fyndet. En av personerna som var först på plats var Veronica Palm som är biträdande museichef på Västerviks museum och samverkansdoktorand i arkeologi vid Södertörns högskola.
– Det är ett otroligt häftigt fynd. Det passar bra i den miljön som är en yngre järnåldersmiljö, och man har hittat en nedgrävd silverdepå på den gården tidigare. Det visar att det inte var vilken familj som helst som bodde där som både reser stenar efter anhöriga och gräver ner skatter. Det finns stor forskningspotential på den här platsen, säger Veronica Palm i ett utskick.
Även en runolog kom till platsen för att tyda texten på runstenen som lyder:
Gerðarr ræisþi stæin þannsi at Sigdiarf, faður sin, bōanda Øygærðaʀ.
»Gärdar reste denna sten efter Sigdjärv, sin fader, Ögärds make.»
Texten avslöjar att en son rest stenen efter sin döde far, men kvinnonamnet Ögärd är inte bekräftat någon annanstans. På stenen finns också ett så kallat rundjur, en orm som biter sig själv i svansen, och ett kors som gör att man kan datera stenen till någon gång mellan 1030 och 1050.
– Den passar i sin tid. Kristendomen kommer in vid den tiden, och det var viktigt för högre ståndspersoner att markera att man var kristen i någon form. Det var en statusgrej, säger Veronica Palm.
Det är mycket ovanligt att hitta nya runstenar. De som hittas är oftast redan kända stenar som upptäckts och registrerats och sedan försvunnit för att dyka upp igen flera hundra år senare. Senast en tidigare okänd runsten hittades var tio år sedan.
– Det här fyndet är viktigt både för arkeologin och för språkforskningen, det är årets fynd minst sagt. Framför allt är det viktigt för den lokala forskningen och ger en ytterligare dimension till den här platsen som uppenbart stuckit ut från sitt närområde och varit betydelsefull. Det är ytterligare en bekräftelse på det vi anat om den här platsen, säger Veronica Palm.
