I Ekots lördagsintervju slet integrationsminister Erik Ullenhag hårt för att försvara västvärldens mest bisarra invandringspolitik. Han bombarderade etern med de vanliga flosklerna, exempelvis att var tredje läkare är född i utlandet. (Inte så konstigt det är ju snart sagt omöjligt för svenska ungdomar att komma in på läkarutbildningen idag.) Han fortsatte med att tappert försvara etableringsreformen vars enda egentliga innehåll är ännu fler skattebetalda program med politiskt påhittad sysselsättning.
Därefter bättrade han på det traditionella budskapet att 600 000 utrikes födda går till jobbet varje dag till 719 000 utrikes födda. Med denna statistiska magdans gav sig Ullenhag sedan ut på en våghalsig tågresa rakt ut i de empiriska våtmarkerna. Till sist hamnade han, som man kan förvänta sig, vid integrationspolitikens slutstation.
Bostadsbristen.
Det finns naturligtvis långt värre problem som har sin rot i den förda invandringspolitiken. Kriminaliteten (ursäkta, den ständigt ökande anmälningsbenägenheten) är naturligtvis ett mycket allvarligt problem. Ett annat är det notoriska bidragsberoendet bland vissa invandrargrupper, kombinerat med en väl utbredd attityd hos dessa grupper att man är dum om man inte utnyttjar alla gratis pengar man kan få i Sverige.
Men bostadsbristen har en ännu större politisk sprängkraft. Det är här, inpå folkhemmets husknut, som problemet med en enorm invandring blir påtagligt för vanliga svenskar.
Vi har alla hört om hur kommunen i Grums slänger ut svenskar för att ge plats åt invandrare och hur staten lägger vantarna på allt fler herrgårdar och rena lyxhotell för att husera nya flyktingar. Som ytterligare invandringslök på folkhemslaxen meddelade Ullenhag dessutom i sin lördagsintervju att staten tänker börja betala tomhyror till kommunerna. Ungefär 21 minuter in i intervjun säger han att staten vill att kommunerna, på statens bekostnad, ska låta bli att hyra ut tomma lägenheter (till svenskar, men det säger inte Ullenhag) och i stället reservera dem för nästa "ensamkommande flyktingbarn".
Men även detta överträffas av vad som nu sker i Falkenberg. Där vill kommunen börja köpa villor till somaliska invandrare. Man siktar på ett halvdussin till att börja med, för åtminstone en miljon kronor per styck. Inköp och den årliga driftskostnaden i runda slängar 50 000 kronor per hus står skattebetalarna för. Därtill ska kommunen givetvis hitta en ersättning för den fastighetsskatt som man förlorar på de här villorna.
Det är här bostadsbristen och invandringspolitiken blir till en farlig, rent explosiv politisk substans. Kombinera följande väl etablerade fakta:
- Somalier utgör den avgjort största integrationsutmaningen i Sverige, något som både kommunen och Erik Ullenhag medger. Denna invandrargrupp kommer med få undantag att bli beroende av skattebetalarna för lång tid framöver.
- Invandrare i allmänhet, och utomeuropeiska (inklusive somalier) i synnerhet, är överrepresenterade i brottsstatistiken. Något som kommer att märkas när inströmningen av somalier nu väntas öka dramatiskt de närmaste åren.
Hur kommer vanliga, svenska medelklassfamiljer att reagera? Till att börja med blir deras reaktion naturligtvis politiskt korrekt: Ja, jag har ju inget emot invandrare, ju. Men svensken är inte den som låter sin ilska komma ut i offentligheten. Han knyter näven i fickan och härdar ut så länge han kan.
Dock inte längre än så.
Det är just detta som är sprängstoffet i Falkenbergs kommuns nya giv. Och det handlar inte bara om Falkenberg. Deras plan för att ge villor till nyanlända somalier är en invandringspolitisk provflygning. Man börjar i en liten kommun, långt från det mediala rampljuset. När man väl etablerat programmet kan andra kommuner följa efter.
Så hur blir då den vanlige medelklassvenskens reaktion? Vilken grannsämja skapar det när herr och fru Karlsson måste släpa sig upp i ottan varje morgon och jobba dag ut och dag in för att betala villalånet, medan grannfamiljen, som fick villan gratis, kan sitta på verandan och koppla av?
Kan folk lita på att deras datorer är kvar hemma när de kommer hem efter en hård arbetsdag för att betala skatt till den svenska invandringsbyråkratin? Står cyklarna kvar i garaget?
Vad händer med svenska flickor som går hem från kompisar sent om kvällarna? Kommer Sveriges förfärande höga våldtäktsstatistik att äta sig rakt in i villaförorternas tallbarrsdoftande vardagsrum?
Det här är frågor man inte får ställa i Sverige. Man blir kallad alla sorters groteska tillmälen, man blir politiskt svartlistad och ska enligt statsminister Fredrik Reinfeldt inte bli förvånad om något tråkigt händer en.
Men det ändrar inte det faktum att Reinfeldts regering leker med elden. Att Sverige fortfarande fungerar som land beror till stor del på att medelklassen kan leva ett ganska gott liv i sina villaförorter. Nu börjar regeringen, med Falkenberg som murbräcka, att slå sönder stabiliteten i medelsvenssons egen trädgård.
Fundera på vad detta leder till. Först erfar Svensson en ökad otrygghet i grannskapet, med fler stölder och dagtida inbrott. Därefter får han veta att hans dotter och hennes bästa kompis dagligen utsätts för sextrakasserier av de somaliska tonårskillarna i grannkåken, som anser att hans dotter är smutsig och oren för att hon inte har huckle på sig.
När han så börjar fundera på att sälja huset och flytta från grannskapet får han veta att priserna fallit och att han kommer att få radikalt mycket mindre än vad han lånat på huset.
Fastighetsskatten ska han å andra sidan fortsätta att betala som vanligt. Något grannfamiljen slipper, eftersom de kom till hans villakvarter med reguljärflyg från Somalia.
Vad tror Fredrik Reinfeldt, Erik Ullenhag och andra medlemmar i den svenska makteliten att Svensson gör i det läget? Han har hittills varit en snäll, lydig skattebetalare och en lojal, politisk korrekt undersåte. Han har gjort allt för att anpassa sig till vad statsmakten begärt av honom. Han har stått ut med världens högsta skatter och ett urholkat pensionssparande.
Svensson hejdade sig och blev aldrig riktigt förbannad trots att han fick höra allt fler skräckhistorier från barnens skola. Han teg och led när hans gamla mamma tynade bort i den svältfödda äldreomsorgen. Han härdade ut en hel arbetsdag på vårdcentralen för att få medicin mot en förkylning.
Han har knipit käft när tillvaron blivit hårdare, bensinpriserna högre och inbrotten i sommarstugan allt fler. Han har sagt till sin fru att vi har ju trots allt villan och vi bor i ett fint område och barnen är trygga här...
Men när sonen återigen rånats på sin mobiltelefon på väg hem från kompisen ett kvarter bort, när dottern är så stressad av alla ofredanden och trakasserier att hon knappt klarar skolan längre, när någon slangat ur all bensin ur bilen för tredje gången på två veckor...
Då får även Svensson nog.
Han kommer att tala om för makthavarna vad han tycker i valet 2014. Och det blir inte SD som får hans röst. När Svensson får nog kommer han att rösta på ett parti med mycket hårdare invandringspolitiska ambitioner. Ett parti vars respekt för demokratin är lika liten som deras respekt för etniskt icke-europeiska invandrare.
Ansvaret för ett sådant skifte i svensk politik vilar tungt på en cynisk maktelit, vars arroganta självgodhet nu banar väg för ytterst farliga politiska krafter.
För att riktigt förstå vad detta kan leda till bör vi komma ihåg att svensk invandringspolitik idag är lika samhällsfarlig som den destruktiva ekonomiska politiken i Weimar-Tyskland.
När invandringspolitiken når vägs ände ute i de svenska villaförorterna kommer konsekvenserna att bli lika allvarliga.
SVEN R. LARSON
Sven R. Larson är fil. dr. och senior fellow i nationalekonomi vid Wyoming Liberty Group i USA. Han är författare till boken Ending the Welfare State och driver bloggen The Liberty Bullhorn.
