Jan Tullberg har skrivit en mycket träffande krönika om svensk ”neutralitet” och kålsuparteori. Den mentalitet som Tullberg beskriver i texten präglar Sverige på de flesta områden, fler än de som nämns i krönikan.
När jag gick i grundskolan under sent 1970-tal var lärarnas standardmall för att hantera bråk och mobbning att ”båda var skyldiga”. Rektor och tillsynslärare brydde sig aldrig om att att lyssna på båda parter och försöka utröna vad som hänt, utan skällde lika mycket på angriparen som på offret. Ibland gick de så långt att ett mobboffer som efter lång tid av mobbning rapporterade om detta fick frågor om ”vad är din skuld i det hela”. Man verkade livrädd för att använda en begreppsapparat som innehöll ”rätt” och ”fel”.
Ännu värre var de bisarra försöken att stoppa mobbning genom att båda sidor skulle ”förlåta” varandra och skaka hand. Mobboffret sattes under fruktansvärd press att smila och skaka hand med sin plågoande. Inte ett ord om att mobbaren var den som gjort fel och agerat förkastligt. Inget stöd till mobboffret av typen ”om han ger sig på dig igen kommer han att råka väldigt illa ut”.
Anonym
