New York Times har publicerat ett ingående reportage om ett sammanträde i det ryska parlamentet, under vilket man avhandlade påstådda kränkningar av de mänskliga rättigheterna, begångna av USA. Bland de övergrepp som diskuterades återfanns så kallad waterboarding av misstänkta terrorister, historiska oförrätter mot minoriteter och vanvård av ryska barn som adopterats av amerikanska föräldrar. Tydligen har sedan några år tillbaka amerikaner börjat adoptera föräldralösa eller övergivna ryska barn, som förvarats under lagerliknande förhållanden i ryska storstäder efter att ha forslats dit från landsorten.
Jag har känt personer som adopterat ryska barn. Dylika adoptioner ger välbeställda amerikaner möjligheten att få tag på vita barn som överlag påminner någorlunda om föräldrarna till utseendet, och vars kognitiva förmågor typiskt sett är åtminstone genomsnittliga. I de flesta fall resulterar adoptionerna i att barnen får ett bättre liv än om de hade växt upp i överbefolkade ryska barnhem. Men ibland uppstår problem. Det finns exempel på att ryska barn plötsligt har avlidit strax efter ankomsten till USA. Detta har skapat debatt om vem som bär ansvaret för det inträffade. De senaste månaderna har ryska politiker framfört anklagelser som går ut på att barn förs bort till USA och sedan vanvårdas där. En kvinnlig juridikstuderande som citeras i New York Times reportage tar sådana anklagelser till utgångspunkt för en bredsida mot amerikansk självgodhet och arrogans:
Amerikanerna hävdar att de har uppfunnit demokratin, och att vi borde lära av dem. Men vad som pågår i deras eget land ägnar de ingen uppmärksamhet.
New York Times visar ingen som helst förståelse för den ryska ståndpunkten i den här kontroversen. Flera generationer journalister på New York Times var upp över öronen förälskade i den despotiska sovjetiska regimen, men efter Sovjetunionens fall har deras inställning förändrats. Efter att inledningsvis ha behandlat den postkommunistiska, auktoritära läs nationalistiska ryska regeringen med överlägset förakt, präglas deras rapportering numera av öppen fientlighet.
Artikelförfattaren kritiserar Putins inflytande över den ryska regeringen, tar upp att politiska motståndare till Putin har försvunnit och citerar ett utfall av Vladimir Zjirinovskij mot de till övervägande delen judiska emigranter som tagit sig till USA från Ryssland och, enligt Zjirinovskij, släppt lös en flod av antirysk propaganda där.
Zjirinovskij uttrycker sig inte så trevligt, men han har en viss poäng. Alla rysk-judiska invandrare som jag har träffat avskyr det ryska folk som deras förfäder levt bland i hundratals år. Ingen av dem har haft minsta hämningar mot att ge luft åt sina antiryska känslor så snart tillfälle ges. Till skillnad från den äldre generation judiska invandrare som kom till USA på 1930-talet, hör man aldrig ryska judar uttrycka någon som helst besvikelse över det land de lämnat. De hade inga problem med att Ryssland var totalitärt. Vad de ogillade var däremot det ryska nationalistiska alternativet till sovjetregimen och den uppblommande antisemitismen.
När vi ändå diskuterar vem som påstår vad, kan vi fråga oss om det är rimligt av det ryska parlamentet att sätta fingret på vad de kallar amerikanska kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Det kan det mycket väl vara, åtminstone om vi förutsätter att anklagelser om brott mot mänskliga rättigheter för det mesta utgör en del av maktspelet mellan stater och har bakomliggande politiska syften. I det här fallet är det ryska utspelet en reaktion mot USA:s försök att tillskansa sig inflytande över Ryssland genom att aggressivt hävda att USA är överlägset Ryssland på det moraliska planet och därför har rätt att lägga sig i Rysslands interna angelägenheter. USA är förvisso inte den mest elakartade stormakten i mänsklighetens historia, men utan tvekan den som ägnar sig mest åt odrägligt moraliserande.
Jag har ännu inte hämtat mig från när Mitt Romney, i den tredje debatten mellan honom och Barack Obama, hävdade att Obama ägnade sig åt elakt förtal när han sade att USA hade dikterat villkoren för andra länder. Romney anlade sitt karakteristiska leende (som påminner om Cheshire-kattens) och deklarerade att USA inte har utfärdat diktat mot andra länder, utan befriat andra länder från diktatorer.
Säg det till dem som vi utsatte för brandbombningar i Europa under andra världskriget, eller till japanerna efter att vi ödelade Tokyo, Hiroshima och Nagasaki. Detta är inget försvarstal för axelmakterna; jag noterar bara att USA brutalt har utraderat försvarslösa civila, samtidigt som man låtsas att man har befriat dem.
Problemet är inte att vi har förtryckt andra folk under längre tid än andra imperier gjort genom historien, utan att vi är mer tröttsamma och tenderar att döma andra länder utifrån våra egna, ständigt skiftande, kulturella preferenser. Jag kan inte klandra ryssarna för att de ger oss en dos av vår egen medicin. De har inte för avsikt att låta sitt land styras av amerikanska moraltanter.
PAUL GOTTFRIED
Paul Gottfried är professor emeritus i humaniora och upphovsman till flera böcker om det politiska klimatet i dagens USA. Han har skrivit After Liberalism, Multiculturalism and the Politics of Guilt och Strange Death of Marxism. Hans senaste bok är Leo Strauss and the Conservative Movement in America. Du kan provläsa första kapitlet i varje bok eller köpa dem som e-böcker eller tryck via länkarna nedan.
