När blev konservatism ännu ett sätt att vara vänster?

Publicerad 6 augusti 2016 kl 18.04

Bok. Paul Gottfried har läst George Hawleys Right-Wing Critics of American Conservatism. En bok som på många sätt även är relevant för svenska förhållanden.

Dela artikeln

Forskaren och universitetslektorn George Hawley vid Alabamas universitet har utfört en mycket viktig samhällsinsats och förtjänar stor uppmärksamhet för det verk han nyligen har lyckats få publicerat i den utmärkta vetenskapspressen för Nordamerikastudier vid Kansas universitet. Naturligtvis är det löjligt att USA har tvingats vänta så länge på ett akademiskt arbete som behandlar vad läsarna på VDARE.com skulle betrakta som den riktiga högern. Men faktum är att det republikanska partiet och dess hejarklack inom det konservativa etablissemanget (åtminstone om man har frågat våra traditionella medier) har ansetts utgöra ”den yttersta högern” tills helt nyligen – då Donald Trump dök upp.

Genom hela boken känner Hawley ett behov av att markera sitt avståndstagande gentemot flera av de åsikter han berör. Det kan helt enkelt vara priset man får betala för att bli publicerad. Om jag var ung nog att aspirera på en fast tjänst vid någon genomsnittlig statsvetenskaplig fakultet på ett amerikanskt universitet idag så skulle jag också ha dränkt mina böcker i PK-floskler i syfte att hålla alla vänstergalningar på säkert avstånd. Med tanke på de ojämna maktförhållanden som råder måste vi vara tacksamma för att Hawley har vågat behandla vårt läger med ett uns av respekt.

Vi är den del av den amerikanska högern som både det republikanska partietablissemanget och de neokonservativa journalisterna har lyckats "skicka ut i kylan", som Jonah Goldberg uttryckte saken när han beskrev denna saliggörande (för honom) process.

Men Hawley noterar att de ständigt pågående utrensningarna har försatt den politiska debatten i USA i ett ”förkalkat” tillstånd. Så han försöker att rädda dessa "högerkritiker" genom att ingående profilera den stora mängd åsikter som hans studieobjekt representerar. Vi möter paleokonservativa, paleolibertarianer, anarkokapitalister, anhängare av den europeiska nya högern, vita nationalister och rasrealister. Även Dark Enlightenment-rörelsen dyker upp som ett välbekant ansikte i framställningen.

Läsare av VDARE.com kommer förmodligen störa sig på att David Duke och Pat Buchanan har placerats bredvid varandra i Hawleys bok. Men Hawley är rätt ute när han gör så. Ty för sina neokonservativa kritiker är Duke och Buchanan lika förkastliga – och så är även den långt mindre högerorienterade men betydligt mer besvärande Donald Trump, som har vågat ställa upp som presidentkandidat med en valplattform som går stick i stäv med önskemålen från det som kallar sig – hur bedrägligt det än är – för den ”konservativa rörelsen”. Här märks de återkommande desperata försöken att associera Trump med David Duke.

Det enda som förenar dessa "högerkritiker" är hur de totalt har marginaliserats av den Washingtonhöger som inte drar sig en sekund för att göra gemensam sak med den radikala vänstern. På detta område skildrar Hawley några av de mest skamliga exempel på förföljelsekampanjer som det konservativa etablissemanget har ägnat sig åt mot oliktänkande som M.E. Bradford, Sam Francis, John Derbyshire, Jason Richwine och Joe Sobran med flera.

Varifrån kommer detta intensiva hat mot dissidenter på högerkanten? Kommissarierna som utför utrensningarna ser uppenbarligen något i sina fiender som inte bara är avskräckande utan ont. Således har vi fått höra hur diverse vänsteruttryck för smutskastning av meningsmotståndare – såsom "fascistisk", "antisemit" och "rasistisk" och så vidare – har antagits av den respektabla högern.

En möjlighet som Hawley lägger fram är den konventionella sanning som vänstern och de neokonservativa själva vill framhålla: ”Den negativa hållningen gentemot marginaliserade ideologier kan vara välgrundad i många fall”. Och visst, Hawley skriver återkommande om hur några av hans studieobjekt kan vara främlingsfientliga, och att män som Sam Francis och Jared Taylor inte har gjort någon hemlighet av sina "rasmedvetna" tendenser. Hawley ger även det republikanska partietablissemanget en känga för att deras "invandringskritik" ska ha "drivit" minoriteter över till den demokratiska sidan.

Men det enda exempel på denna tendens som Hawley citerar är antagandet av proposition 187 i Kalifornien år 1994, som genomdrevs av (vill jag understryka) den allmänt vänsterliberala republikanske lagstiftaren Pete Wilson. Vad som däremot utelämnas från bedömning är det republikanska stödet för 1965 års invandringsreform, amnestilagstiftningen med stöd av Reagan och kongressens republikaner 1986 och slutligen de upprepade och ihärdiga ansträngningarna från George W. Bush, Marco Rubio, John McCain, Lindsey Graham och andra ledande republikaner för att ge amnesti åt ytterligare minst 11 miljoner illegala invandrare.

Dessutom, vilket Hawley själv erkänner, så skulle dessa illegala invandrare under alla omständigheter avstå från att rösta republikanskt – inte minst av ekonomiska skäl.

Mer övertygande än de ceremoniella avståndstagandena i Hawleys verk är hans bedömning av den förlegade och förenklade republikanska idédebatt vars samtalsämnen inte har ändrats sedan 1980-talet. I motsats ”rörelsens” tröttsamma PR-konsulter (och dess utbud av hårblekta och naturliga blondiner på Fox News) präglas de paleokonservativa och paleolibertarianska tänkare som Hawley undersöker av genuin bildning och en djupgående analytisk förmåga. Men även om många av de akademiker och författare som utgör dagens dissidenthöger är långt mer belästa och bevandrade än de underhuggare som den officiella konservativa rörelsen håller sig med, faller de senare ändå tillbaka på att avfärda de förstnämnda som korkade.

Hawley däremot ägnar sina studieobjekt respektfull uppmärksamhet och ger intryck av att ha slagits av kraften i deras idéer. Han utforskar även mina egna, ibland svårbegripliga (tyvärr), skildringar av tyskt politiskt tänkande och ägnar stort utrymme åt Carl Schmitt, Martin Heidegger och andra mentorsgestalter inom den europeiska nya högern, samt deras amerikanska lärjungar. I korthet drar han slutsatsen att det hat som riktas mot dagens dissidenthöger motiveras av en rädsla för det intellektuella hot vi representerar.

Hawley djupgranskar en diskussion om paleokonservatism som pågick under 1980- och 1990-talet mellan Chronicles långvarige redaktör Tom Fleming och mig själv. Fleming "hävdade att paleokonservatism är en fortsättning på den mellankrigstida Old Right-rörelsen, medan Paul Gottfried såg paleokonservatism som den sanna arvtagaren till 1950-talets konservativa rörelse, innan den togs över av neokonservatism.”

Mina åsikter har förändrats sedan dess. Jag tror idag att paleokonservatismen till stor del var en ny rörelse som uppkom för en idag förlorad sak – att försöka motverka att de neokonservativa tog sig till en position där de hade kontroll över den konservativa rörelsen. Men även om paleokonservativa gjorde sitt bästa blev de aldrig någon motkraft att räkna med efter Pat Buchanans förluster i de republikanska primärvalen 1992, 1996 och 2000.

Hawley tillskriver mig slutsatsen att "paleokonservatism inte längre är en meningsfull kraft i USA”, vilket jag inte kommer att förneka. Han säger att det finns två skäl till paleokonservatismens nedgång: Först och främst att den generation som identifieras med rörelsen och dess nederlag idag är hädangången, och i andra hand det amerikanska samhällets förändrade sociala och kulturella sammansättning. Ett samhälle som idag skulle vara än mindre mottagligt för paleokonservativa idéer än det var under 1980-talet.

Men det betyder inte att kampen mot etablissemangets konservativa rörelse (och dess neokonservativa herrar) är över. Både Hawley och jag har kunnat skönja hur en ny populistisk höger tar form, som fokuserar på de höga kostnaderna för massinvandring och som drar nytta av det växande folkliga missnöjet med vänsterns eliter.

VDARE.com är uppenbarligen en del av denna nya politiska kraft. Peter Brimelow och VDARE.com citeras och Peter ges uppmärksamhet (ej på ett negativt sätt) för sina "svidande angrepp på den amerikanska invandringspolitiken." Som ett resultat, får vi veta, kan Peter "inte längre publiceras i traditionella fora."

Tre andra skribenter på VDARE.com som ägnas åtminstone fyra sidor i Hawley studie är: Steve Sailer (för hans djärva kommentarer om sociobiologin), John Derbyshire (för hans undersökningar av IQ-skillnader och dess effekter på människors beteende och yrkesmässiga prestationer) och, ja, jag själv (för mina studier om europeiska politiska tänkande och för min roll som långlivad nagel i ögat på de neokonservativa). Hawley ska ha ett erkännande för att han gör en sympatisk granskning av hur det gick till när National Review genomförde sin skamliga utrensning av John Derbyshire.

Donald Trump i USA och Nationella fronten i Frankrike är två exempel på den framväxande populistiska politiska kraft som ibland kallas ”nationalkonservatism”. Under rådande förhållanden är en koalition mellan egendomslösa människor inom den vita arbetarklassen förmodligen vad högern har att hoppas på. Hawley arbetar redan på en uppföljare som behandlar detta alternativ för en populistisk höger. Efter att ha läst det här prospektet förväntar jag mig ett arbete som är mitt i prick.

Naturligtvis förväntar jag mig inte att den särskilda paleokonservatism som Buchanan och jag själv var anslutna till ska kunna göra en comeback även om det politiska klimatet förändras. Som en av mina favorittänkare (ja, Carl Schmitt) en gång sade: "en historisk sanning är sann endast en gång." Och detta talesätt är särskilt relevant när man beskriver politiska rörelser som lidit nederlag. När allt kommer omkring ledde Sovjetkommunismens fall till uppkomsten av Vladimir Putins konservativa och nationalistiska regering. Men det ledde inte till att Romanoffs tsardynasti återtog makten i Ryssland.

Åtminstone inte än.

PAUL GOTTFRIED

Paul Gottfried är professor emeritus i humaniora och upphovsman till flera böcker om det politiska klimatet i dagens USA. Han har skrivit After Liberalism, Multiculturalism and the Politics of Guilt och Strange Death of Marxism. Hans senaste bok är Fascism: The Career of a Concept.


Shoppar 70 tums-TV. Nu växer frågorna om Malmös hantering av socialbidrag.0 Plus

Egentligen är de intoleranta personer som spelar toleranta. Svenskar måste våga stå upp mot "galenskapen" och rasistanklagelserna, enligt tv-profilen.0 Plus

Ekonominyheter

Styrräntan lämnas oförändrad

Riksbankens besked idag.. "Inflationstrycket är fortfarande något förhöjt."0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.