Under de senaste 126.000 åren har takten med vilken däggdjur dör ut ökat med 1.600 gånger om man jämför med naturliga nivåer av utdöenden. Enligt den nya forskningsstudien beror denna ökning nästan uteslutande på människans påverkan.
Studien visar också att även förhistoriska människor hade en betydande negativ effekt på biologisk mångfald – och den var större än de mest genomgripande klimatförändringarna i jordens moderna historia, som till exempel den senaste istiden.
– Vi finner i princip inga bevis för klimatdrivna utrotningar under de senaste 126.000 åren. Istället ser vi att mänsklig påverkan förklarar 96 procent av utdöenden bland däggdjur under denna tidsperiod, säger en forskarna, Daniele Silvestro, i ett uttalande.
Studien motsäger den syn som många moderna forskare har, som går ut på att starka klimatförändringar är den största orsaken bakom utdöendet av de flesta förhistoriska däggdjuren. Istället så pekar de nya fynden på att däggdjursarter var motståndskraftiga även för extrema förändringar i klimatet.
Mängder av data från av fossiler ligger bakom forskarnas slutsatser. 351 däggdjursarter, som har dött ut sedan början av övre pleistocen (den geologiska epok mellan 126.000 – 11.700 år före nutid, har analyserats. Bland annat ikoniska arter som mammut, sabeltandad tiger och jättesengångare.
– Men dessa utdöenden skedde inte konstant och med en jämn takt. Istället kan man se bevis för kraftiga ökningar av utdöenden över olika kontinenter vid samma tid som människan först satte sin fot där. Och på senare tid har mängden utdöenden orsakat av människan ökat igen, denna gång global på global skala, säger forskaren Tobias Andermann vid Göteborgs universitet.
Idag är utrotningshastigheten av däggdjur den största sedan slutet av dinosauriernas era, enligt forskarna. Med hjälp av datorsimuleringar förutspår de dessutom att denna takt kommer fortsätta att öka fram till år 2100 och nå en hastighet av utdöende upp till 30.000 gånger högre än den naturliga. Detta om mänskligt beteende och förlusten av biologisk mångfald fortsätter.
– Trots dessa dystra prognoser så kan vi fortfarande vända trenden. Vi kan rädda hundratals om inte tusentals arter från utrotning med mer riktade och effektiva strategier för konservering. Men för att uppnå detta måste vi öka vår kollektiva kunskap om den växande biodiversitetskrisen och vidta åtgärder för att bekämpa denna globala kris. Vi har ont om tid. För varje förlorad art, förlorar vi för alltid en unik del av jordens naturhistoria, säger Tobias Andermann.
