Foto: CowGummy/Flickr/Cc-By-Nc-Sa

Bland utomjordingar, islamister, rymdödlor och bilderbergare

Publicerad 2 april 2012 kl 22.49

Bok.Extremister och konspirationer tillhör kanske de mest fascinerande saker man kan läsa om, men tyvärr är de flesta som skriver om dessa ämnen antingen ensidigt fördömande och avfärdande eller också själva övertygade anhängare av teorierna de beskriver. Det gäller dock inte för den brittiske journalisten Jon Ronson som i boken Den stora konspirationen skildrar en värld mer komplex än vad många vill kännas vid.

Gilla artikeln på Facebook

Ständigt läser vi i tidningarna om olika sorters extremister med konspiratorisk världsbild och vi möter dem även som skurkar i filmer och romaner. Men vilka är egentligen personerna bakom rubrikerna och underhållningsklichéerna, och hur ser de på sig själva? Den brittiske journalisten Jon Ronson, specialiserad på humoristiska men för den skull inte oseriösa skildringar av olika fenomen långt bortom det vardagliga, beslutade sig för att ta reda på den saken. Resultatet blev den synnerligen intressanta bok som på svenska bär titeln Den stora konspirationen: Möten med extremister, och den lilla elit som styr världen (Optimal Förlag, 2010 - originaltitel: Them: Adventures with extremists).

Boken inleds med ett kapitel om islamisten Omar Bakri, vilken strävar efter ett Storbritannien styrt i enlighet med muslimsk lag. Ronson umgås med denne från och till under en längre period och fungerar emellanåt rent av som hans privatchaufför. Bilden som därigenom målas upp av islamistledaren är förvisso inte utan sina skrämmande sidor, men han framstår ändå som en på det hela taget ganska sympatisk man som tycker om att skämta. Att det är svårt att se honom som ett reellt hot mot någon underlättar förstås det intrycket. Faktum är att han och personerna i hans närhet påminner en hel del om de inkompetenta terroristerna i filmen Four Lions. En av medarbetarna berättar för Ronson: ”vid ett tillfälle ville jag släppa lös en massa möss i FN:s högkvarter. Kvinnor avskyr ju möss, som du vet. Jag tyckte att det var en briljant och enkel idé. En svärm med möss skulle ha krossat hela FN-processen, eller vad tror du?”

Det är betydligt lättare att hålla sig för skratt då man läser kapitlet efter. Där besöker Ronson inledningsvis en 18-årig kvinna på en ranch i Montana i USA. När hon var två år gammal flyttade hennes föräldrar familjen till en stuga i bergen i Idaho, eftersom de ville undkomma ”Den nya världsordningen” - en elit ute efter att förslava hela mänskligheten. I tio år levde de där i stort sett utanför samhället. I grannskapet fanns dock Aryan Nations och fadern, Randy, begick misstaget att ibland ge sig dit för lite social samvaro. Något som ledde till att en federal agent under cover genom hot försökte pressa honom att bli informatör, och då han vägrade började lokala sheriffer att bevaka hans hem. Det i sin tur ledde fram till en incident där en av sherifferna sköt en av familjens hundar, vilket gjorde den 14-årige sonen Sammy så rasande att han avlossade några skott mot denne. Skotten missade, men de besvarades med desto större effektivitet. Sammy dödades av en kula i ryggen då han försökte ta sig ifrån platsen. Fast vid tillfället dödades även en av sherifferna av en vän till familjen. Följaktligen var en eskalering oundviklig och snart hade familjens lilla hus omringats av hundratals poliser och soldater. Dagen efter dödades modern av ett skott i huvudet då hon stod med sin tio månader gamla dotter i famnen. Hela historien kom att bli känd som Ruby Ridge, efter platsen där den utspelade sig.

Det var givetvis inte de amerikanska polisiära myndigheternas finaste ögonblick (de överlevande barnen i familjen kom senare att få saftiga skadestånd), men man var inte utan framgång i sina försök att manipulera mediabilden. Inte minst tog man fasta på Randys kontakter med Aryan Nations-folket för att utmåla honom som vit makt-anhängare och antisemit. En åtminstone i Ronsons ögon grundlös anklagelse som leder honom till att kontakta organisationen Anti-Defamation League (ADL), för som han konstaterar: ”Det är ingen överdrift att säga att ADL har sista ordet om vem som är antisemit och inte. Det är de som avgör. Sedan informerar de resten av världen och jag och alla andra accepterar det.” Att Ronson själv har judisk bakgrund gör honom dock  knappast särskilt vänligt inställd till organisationen, utan man får snarare intrycket att han har god lust att ägna dem ett helt eget kapitel i boken. Särskilt när han får en lång lista över vad ADL anser vara kodord som alla egentligen syftar på judarna: ”internationella bankirer”, ”internationalister”, ”kosmopoliter”, ”internationella finansiärer”, ”kulturmanipulatörer”, ”New Yorkarna”...

I kapitlet efter får vi möta Big Jim, en amerikansk journalist som vigt sitt liv åt att avslöja Bilderbergruppen. Ronson tror först att denna är ett rent fantasifoster, men får sedan med egna ögon se hur många av världens mäktigaste politiker och företagsledare anländer till ett avsides beläget lyxhotell i Portugal för ett av gruppens möten. Det är en omskakande upplevelse för honom. (Notera att den engelska originalupplagan kom 2001 och att på den tiden var inte Bilderbergruppen alls lika öppen med sina möten som den är idag!)

Därpå får vi möta några anhängare av den på sätt och vis störste bland dagens alla konspirationsteoretiker, det vill säga britten David Icke. Denne hävdar att vår värld i själva verket styrs av ödlevarelser från yttre rymden med förmåga att anta mänsklig skepnad. Till exempel skulle George W. Bush och hela det brittiska kungahuset vara sådana ödlor. (Behöver det tilläggas att vissa anser ”ödlevarelser från yttre rymden” vara ett kodord för judarna?)

Sedan följer två kapitel om möten med amerikanska vit makt-ledare. I det första möter vi Ku Klux Klan-ledaren Thom Robb som försöker få sina anhängare att sluta säga ”nigger” och att inta en mindre aggressiv attityd. Ronson beskriver honom som ”en vänlig och glad man med älskvärt sätt” och tycker ironiskt nog att han påminner om den ultrajudiske Woody Allen. Fast då han besöker Aryan Nations finner han inget som helst positivt att säga om dem. Dessa är bokens enda genuint osympatiska extremister.

Slutligen återkommer Ronson till Bilderbergruppen och lyckas faktiskt få prata med några av dess medlemmar. De förnekar såklart att gruppen skulle utgöra något slags hemlig världsregering, men inte att det som sägs där och de kontakter som knyts där kan ha en konkret påverkan på politiken. Inte heller förnekas att gruppen har en anti-nationell agenda. Fortsatt kontakt med anti-Bilderbergarna leder därpå in honom på ett intressant sidospår som ger boken en värdig final: Bohemian Grove. Detta är ett ställe i skogen i norra Kalifornien där framstående män från hela världen en gång om året möts för en sammankomst där de verkligen släpper loss och i vissa fall klär ut sig till kvinnor eller springer runt nakna, och där de dessutom genomför en underlig ceremoni centrerad kring en jättelik uggla. Såväl George Bush som Henry Kissinger och John Major ska ha deltagit. Och ja, min första tanke var att ”det här är väl ändå påhittat; ett försök av Ronson att skapa en alldeles egen konspirationsteori?”, men när jag forskat lite i saken så har det visat sig att Bohemian Grove och aktiviteterna där är högst verkliga. Fast det hela är nog mer studentikost än konspiratoriskt eller ockult. Flerfaldige men motvillige besökaren Richard Nixon kallade det som händer där för ”the most faggy goddamn thing you could ever imagine”. (Vill ni se hur Uggleritualen ser ut finns den smygfilmad här.)

Sammanfattningsvis är Den stora konspirationen en bok som både underhåller och kanske får läsaren att inse att världen faktiskt är betydligt mer komplicerad än den framstår: Extremister kan vara hur vänliga som helst och deras konspirationsteorier är inte nödvändigtvis helt grundlösa.

MAGNUS JOHNSSON

Magnus Johnsson är fri skribent. Han driver bloggen Kulturkrig.


Få våra viktigaste nyheter

Gör som tiotusentals andra svenskar och följ Fria Tider på Facebook!

Nyheter från förstasidan

Ekonominyheter


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.