Slutspel: SD

När Sverigedemokraternas medlemsutskott meddelade att de planerar att öppna så kallade personärenden mot ett flertal av de kandidater som ingår i William Hahnes förslag till ny styrelse för SD i Stockholm kommenterade partisekreteraren Richard Jomshof detta med att han visserligen inte vill föregå medlemsutskottets avgörande, men att det är rätt och riktigt att utesluta dessa personer om det visar sig att de har ”avvikande åsikter”. Richard Jomshof har själv blivit uppsagd från hela två anställningar som lärare samt nekats ytterligare anställningar på grund av sina avvikande åsikter. Sedan inträdet i riksdagen har övriga partier försökt stänga ute SD, genom förslag som att krympa utskotten, protester mot att ha sina arbetsrum i samma korridor som partiet och liknande, på grund av deras avvikande åsikter.

SD bygger delvis sina framgångar på utanförskapet. Det är inte något man i partikretsar vill tala högt om, men så är det. Många sympatiserar inte bara med partiets politik utan också med deras position som paria i samhällslivet. Att rösta på SD handlar för många om att stå upp för vad man anser vara rätt och riktigt, vad som faktiskt är schysst och inte. Det sätt på vilket SD har behandlats i de mediala och politiska sfärerna har inte varit schysst, och svenskar avskyr när det inte går schysst till. Vi hejar på underdogen i filmer och böcker, vi tar ställning för ”den lilla människan”, den som körs över och ignoreras. Det finns ingen poäng i att förneka att denna status bidragit till att öka folks sympatier för SD. Även folk som själva inte röstar på SD tar partiet i försvar gentemot den orättvisa behandlingen i medier och den våldsamma retoriken från aktivister och mediepersonligheter på vänsterkanten. För att de resonerar enligt den ganska självklara principen att man kan tycka olika utan att frysa ut, avskeda, mobba och hata. De rektorer som nekat Richard Jomshof tjänster har inte gjort fel för att de inte hållit med honom, utan för att de utestängt honom på grund av politiska åsikter.

Sverigedemokraterna är ett politiskt parti och som sådant har de naturligtvis andra kriterier för vad deras anställda bör tänka och tycka än vad en politiskt neutral arbetsplats borde ha. Detta till trots kan man tycka att ett parti där företrädare är vana vid att betraktas som fascister, nazister och extremister i samhällets ögon borde ha större förståelse för att alla sådana anklagelser inte är helt sanningsenliga. Om man ofta känner sig orättvist behandlad och upplever att media ger en felaktig bild av de egna åsikterna borde man kanske inte vara lika snabb och dogmatisk i sina fördömanden. Det rör sig om några gilla-markeringar på Facebook, översättningar av den konservative författaren Ernst Jünger och så vidare. Troligtvis inte värre än vad partistyrelsen själva kan ha gjort sig skyldiga till. I synnerhet inte när man agerar som om man vore inspirerad av huvudmännen bakom de långa knivarnas natt samtidigt som man försöker göra sig av med medlemmar för att de översatt romaner av den samtida Jünger, som var en av Europas mest hyllade författare. Och naturligtvis ser partiledningen detta. De vet att de beter sig precis så som de anklagar delar av samhället för att bete sig mot dem. Och de gör det inte på grund av några avvikande åsikter, utan för att de är livrädda att förlora kontrollen över en organisation som de kommit att betrakta som sin egen. Troligtvis vet de även att deras väljare genomskådar dem på det planet.

Så varför fortsätter de? För att de kan. De är ensamma om sin politik, ensamma om sin status som utmanare till rådande politiska ordning. De vet att de är sina väljares, och sina medlemmars, enda alternativ. Att uteslutas från SD innebär i allra värsta fall att man inte har någonstans att ta vägen – vilken rektor vågar anställa en lärare vars åsikter var för radikala till och med för Richard Jomshof?

Därför kan man toppstyra, hota och tysta sina medlemmar. Frågan är hur länge det kommer kunna fortsätta så – sedan partiledningen gjorde sin maktfullkomlighet ännu tydligare genom nämnda personärenden har det höjts flera kritiska röster inom partiet, och om det visar sig att Hahnes styrelse har det starkaste stödet bland medlemmarna innebär det troligtvis en vändpunkt. Därför är valet av styrelse den första mars av minst lika stor symbolisk som praktisk betydelse.