Etikettdiktaturen Sverige

Kolumn: Jan Tullberg

Publicerad 6 oktober 2019 kl 10.28

Gilla artikeln på Facebook


En bra sammanfattning av det politiska läget i Sverige är att det är en demokratur, det vill säga det finns inslag av såväl demokrati som diktatur. Man kan ha val med flera partier och ändå vara en diktatur som Östtyskland. Men i Sverige finns ett riksdagsparti som faktiskt är en reell opposition så vi klarar det demokratikriteriet. Den danske statsvetaren Alf Ross anför en rad kriterier på demokrati som Sverige har svårare att klara: ”Beslutet fattas efter en fri debatt där olika argument fått stötas och blötas.” På detta centrala krav för att vara en demokrati kan inte Sverige få annat än underkänt.

Sveriges beslut att bli mångkulturellt togs helt utan debatt av en helt okunnig och oengagerad riksdag 1975. En sådan fadäs borde ha korrigerats med en fördjupning och korrigerande beslut. Det blev ingen sådan debatt och inga korrigerande beslut. Istället fortsatta partierna att, som sömngångare, traska vidare på den väg de slagit in på. En fri debatt stympades av ett ordkrig som tycks vara en kopia på George Orwells klassiska bok 1984. Språket ska styra till vissa förutbestämda åsikter istället för att möjliggöra en fri debatt där ”olika argument kan stöttas och blötas”. Regimen söker förhindra tankebrott mot sina dogmer genom implicita ledtrådar i de begrepp som används. Man behöver inget kunnande för att direkt förstå att åsikter som beskrivs som ”hat och hot, främlingsfientlig, rasism, högerextrem” och så vidare är sådant man ska vara emot direkt, utan att behöva tänka efter. ”Öppen, tolerant, liberal, progressiv” och så vidare är ord som ska omfamnas oberoende vad de står för i realiteten. Sverige är en fullfjädrad diktatur vad gäller ensidigt och fördummande vokabulär.

I vetenskapen eftersträvar man ett så neutralt språk som möjligt. Att använda ett persuativt språk anses diskvalificerande. Men politik har också användning för ett mer emotionellt språk. Denna konflikt går att lösa genom att mer färgstarka ord kan accepteras om man ställer olika uppfattningar mot varandra. ”Skinnskallar och svartskallar” är lite nonchalant, men neutralt genom att ta ut svängen åt båda hållen. Men svängarna görs inte så utan partiskt; man får säga skinnskalle, men inte svartskalle.

I en kommuniststat är det helt normalt att beskriva oppositionen som kontrarevolutionärer och terrorister, även om kritiken är så återhållsam att den endast ställer en fråga om eventuell korruption. I Sverige råder en så moralistisk kultur att alla försök att byta till en neutral vokabulär fördöms. Så kan man inte föra en öppen debatt. Om maktens inlägg spelar på alla inarbetade fördomar har oppositionens åsikter svårt att inte ständigt trassla in sig. Om regeringens politik är ”framstegsvänlig och dynamisk” hur kan den då anklagas för att vara dålig?

Personer som ingår i eliten är så hjärntvättade att de accepterar skevt vokabulär. En sällsynt tondöv person är Andreas Heinö Johansson som påstår att det är ”avhumaniserande” att kalla vuxna afghanska män som påstår sig vara barn för ”barnlajvare”

”Moderaternas gräns högerut handlar om både ideologi och språk. Jag är mindre orolig för den ideologiska renhållningen. Men det behövs också en retorisk mur mot populismen, 'Build that wall'", skriver Heinö Johansson.

Det är just denna antidemokratiska mur som Moderaterna behöver riva för att själv kunna ge ett avtryck i debatten.

Med ett intensivt ordkrig mot alla kritiska åsikter ska de balanserade motorden förbjudas för att försvara en trivsam samhällston som etablissemanget aldrig själva håller sig till. Heinö är totalt omusikalisk; han hör inte debatten. Etablissemanget protesterar mot självklara ord som massinvandring. Har man EU:s största invandring är detta det rätta ordet, medan bara ordet invandring är bagatelliserande och missvisande. Sverige har alltid haft en viss in- och utvandring, men den stora utvandringen var i slutet på 1800-talet och den stora invandringen pågår nu för fullt.

Ord ska väljas som är aptum, passande. Detta påverkas av situationen där eget beteende är en mindre del och andras den större. Jag rekommenderar en icke-eskaleringsstrategi; man ska inte ge dubbelt igen. Men man ska inte heller vända andra kinden till och låta sig misshandlas. ”Ge svar på tal” är en folklig sund regel. Hövlig ton besvaras reciprokt med hövlig ton, men aggressiva påhopp kan inte bara accepteras, de måste besvaras. Det fungerar inte att bara vara hövlig, det behövs motanklagelser.

Ironi och försåtliga angrepp kan göra att den aggressive systemförsvararen avslöjar sig. Det är inte bara dissidenten som ska ifrågasättas, utan också den konventionelle mobbaren. Man kan inte bemöta anklagelser om hat, främlingsfientlighet antisemitism, antidemokratisk, med att man inte alls är något av detta som man anklagas för, medan man instämmer i det vore förfärligt om anklagelserna vore sanna. Man måste istället vända anklagelserna mot angriparen.

Hyckleri är en riktigt bra anklagelse. Den framstår nästan alltid som högst rimlig och förödande för den angripne. Många argumenterar som att det vore fusk att ställa krav på att leva som man lär. Det svenska etablissemanget använder en hel del lockande sentimentala beskrivningar som ”ensamkommande flyktingbarn”, men de orden skaver nu för mycket mot verkligheten. I ett försök att undvika ”skäggbarn” retirerar etablissemanget till ”ensamkommande”. Men i politiken är negativ reklam starkare än positiv, så man lägger ner mest kraft på demonisering av kritiker.

Ofta är det inga argument alls utan bara en underton i en kategori som man placerar kritikern. Bara att någon klistrar ett sådant ord på ens person uppfattas som en pinsamhet vilket måste undvikas. Det finns många stämplande ord som främlingsfientlig vilka kopplar till starka tabun för att inte tala om än starkare termer som antisemit och rasist. Rasistfobi är nog Sveriges vanligast och farligaste åkomma som hämmar både tanke och diskussion.

Etablissemanget oroar sig för kränkta minoriteter. Demokratins problem är dock att majoriteten kan förtryckas. Endast 20 procent av svenska väljare anser sig vara feminister. Men de flesta faller in i underdånighet till tokfeminism. Misandri breder ut sig i samhället. Försiktigt kommenterar vi män i fittmössor och alla olika könsavvikelser. Denna underdånighet förklaras av konflikträdsla för att gå emot den etablerade åsikten. Svensken är mer en undersåte än en medborgare.

På samma sätt accepterar många att massinvandringen fortsätter trots att en stor majoritet av väljarna är emot. En viss retorisk anpassning ses som demokratis lyhördhet, men mer måste krävas i en riktig demokrati. Arnold Toynbee är insiktsfull när han summerar: ”Civilisationer mördas inte, de begår självmord”. Svensk invandringspolitik illustrerar detta.

Första steget till motstånd är att argumentera hårdare. Ingen anklagelse bör accepteras utan en motanklagelse. Ofta vill motståndarna inte argumentera utan bara bekräfta sin härskarposition. De är naturligtvis sällan riktiga härskare, men de känner att deras argument har resonans i makten. Detta har de rätt i, då det de säger ju bara är upprepningar av maktens predikningar.

Men dessa ”självklarheter” är vidöppna för ifrågasättanden. Antirasismen är en rasism, som inte ens förstått sin egen position. Det är naturligtvis inte bara vita som kan vara främlingsfientliga, utan det är en självklar inställning för individer från stamkulturer. Vi imponeras inte att andras religiösa tro, men känner snarare ett ointresse än ett ressentiment. Det senare ligger dock nära för individer som slås av kontrasten mellan vår gudlöshet och vårt materiella välstånd.

Vi ska naturligtvis inte glömma bort vår huvudfiende, de svenska desinformatörerna. De drivs av ett primitivt hat som de i Freuds anda projicerar på oss dissidenter och tvivlare. Deras eget hat omtolkas till vårt hat. En rättvis bedömning är att det ömsesidiga hatet växer. Det är inte bådas fel eller vårt fel, utan deras, bara deras. De måste börja utforma tänkvärda positioner i de centrala sakfrågorna. Det är inte acceptabelt att sabotera en seriös debatt med simpel propaganda och emotionella etiketteringar.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Nyheter från förstasidan

Iraks försvarsminister uppges gå på svenska bidrag

Medborgare i Sverige under annat namn, enligt Nyheter Idag. Plockar ut bidrag från Försäkringskassan – samtidigt som han har toppjobb i arabhemlandet.0 

Ekonominyheter

Världselitens köp av privatjet skenar

Predikar "flygskam" för reguljärflygets resenärer.. Men själva slår kändisar och storbolag rekord i inköp av privatjet i år.0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.