I en analys i den brittiska tidskriften Unherd beskriver journalisten Thomas Fazi hur den nya satsningen bygger vidare på censurlagen Digital Services Act, DSA, och tidigare initiativ mot så kallad desinformation.
Kärnan i Democracy Shield är ett nytt övervakningscentrum som ska identifiera och få bort ”falskt innehåll” och ”desinformation” från nätet.
Enligt EU-kommissionen behövs detta bland annat för att möta påverkansoperationer från Ryssland. Henna Virkkunen, kommissionens vice ordförande med ansvar för säkerhet och demokrati, säger att skölden ska göra det möjligt att ”reagera snabbare och mer effektivt på informationsmanipulation och hybridhot”. EU:s utrikeschef Kaja Kallas pekar uttryckligen ut Moskva som boven i dramat.
Samtidigt konstaterar Fazi att samma EU-institutioner och stora mediehus själva sprider desinformation. Han tar bland annat upp Ursula von der Leyens påstående nyligen om att GPS-systemet på hennes plan skulle ha störts av Ryssland – något som snabbt avfärdades av experter – och BBC:s hårt kritiserade redigering av ett Donald Trump-tal.
Democracy Shield innebär också att ett nytt ”oberoende europeiskt nätverk av faktagranskare” ska byggas upp på alla officiella EU-språk, samtidigt som den redan existerande plattformen EDMO får utökade befogenheter. På pappret är dessa strukturer ”oberoende”, men i praktiken är de beroende av kommissionens pengar. EU lovar nämligen ett generöst stöd till ”oberoende” medier och organisationer – och bestämmer därmed också vilka som får rollen som auktoriteter över vad som är sant och falskt.
Fazi menar att detta är en del av ett större propagandasystem som redan finns på plats. Genom program som CERV (Citizens, Equality, Rights and Values), Creative Europe och de så kallade Jean Monnet-insatserna har EU under perioden 2021–2027 avsatt närmare två miljarder euro för olika projekt. Över tre tusen icke-statliga organisationer uppges ha fått stöd till mer än tusen projekt som i teorin ska främja ”europeiska värden”, men som i praktiken ofta handlar om kampanjer för EU-politik, ”motverkande av euroskepticism” och att bekämpa ”autokratiska narrativ” i länder som Polen och Ungern.
På medieområdet kanaliserar EU varje år minst runt 80 miljoner euro direkt till tidningar, tv-bolag, nyhetsbyråer och olika ”journalistiska partnerskap”, vilket över tid hamnar på ett närmast miljardbelopp. Ett särskilt program, IMREG, har betalat för artiklar som hyllar EU:s regionalstöd – ibland utan tydlig markering om att det är EU som finansierat innehållet.
Också universiteten omfattas. Genom Jean Monnet-programmet lägger kommissionen omkring 25 miljoner euro om året på att finansiera professurer och kurser om EU runtom i världen. De forskare som får pengarna beskrivs i officiella dokument som ”EU-ambassadörer” och ”kontaktpersoner utåt” som ska påverka både medier och det civila samhället. Enligt Fazi har akademin därmed gjorts till ett ideologiskt verktyg.
Som ytterligare steg i samma riktning har von der Leyen tagit initiativ till en ny underrättelseenhet direkt underställd kommissionen. Tanken är att samla in och samordna underrättelser från medlemsstaterna och på sikt bygga upp en europeisk underrättelsetjänst vid sidan av de nationella. Officiellt handlar det om ”strategisk autonomi”, men förslaget kopplas samtidigt ihop med ett fördjupat samarbete med både Nato och USA, vilket enligt kritiker riskerar att göra den nya strukturen till en förlängd arm åt västerländska säkerhetstjänster.
Fazi pekar också på hur retoriken om ”ryskt inflytande” redan använts för att påverka val i länder som Rumänien och Moldavien, där EU-vänliga eliter har hänvisat till säkerhetsskäl eller "rasism" för att stoppa kandidater eller begränsa röstningen för vissa grupper. Democracy Shield innehåller dessutom planer på att stärka EU:s samarbetsnätverk för val och skapa ”systematiska utbyten om valprocessernas integritet” – något som enligt kritiker öppnar för ännu mer överstatlig inblandning.
Enligt Fazi är slutsatsen att det verkliga hotet mot demokratin inte främst kommer från Moskva eller Peking, utan från Bryssel självt. Genom att hänvisa till kampen mot desinformation och utländsk påverkan håller EU, menar han, på att bygga upp en kontinentomfattande censurmaskin som övervakar medborgarna, styr narrativet och kväser politisk opposition.
