Få länders politiska system utsätts för så kritisk granskning i svenska medier som det ryska. Ju mer man tar del av diskussionen i svensk dagspress, radio och TV, desto mer uppenbart blir det att rapporteringen säger ganska lite om demokratin i Ryssland, men desto mer om demokratin i Sverige. Om Sverige erbjuder en pluralism av opinioner, och om yttrandefriheten i Ryssland är på undantag, hur kommer det sig då att det bara är i rysk media som man erbjuds flera olika åsikter om t.ex. Vladimir Putin, medan alla svenska medier - från Svenska Dagbladets ledarsida till Aftonbladets kultursida - är fullständigt eniga om att Rysslands president är ondskan personifierad? Varför erbjuds bara Putins belackare tid och utrymme i svensk press? I flera ryska medier - även större sådana - får både hans allierade och hans motståndare komma till tals.
Oviljan och rädslan för ryssar i allmänhet, och dess valda ledare i synnerhet, är inte unik för Sverige. Samma mentalitet återfinns över hela västvärlden. Ett av de få framstående undantagen i västs samsyn i frågor om Ryssland är Stephen Cohen, professor i rysk historia vid New Yorks universitet. I sin bok Soviet Fate And Lost Alternatives: From Stalinism To The New Cold War erbjuder Cohen en kontroversiell och närmast revisionistisk berättelse om Sovjetunionens historia samt en läsvärd redogörelse för ryssarnas egen syn på väst - något som helt saknas i debatten om Ryssland i Sverige.
Cohen visar att Sveriges och västmakternas uppfattning om dagens Ryssland grundar sig i västs officiella historieskrivning om Sovjetunionens upplösning.
I den amerikanska versionen är nedmonteringen av Sovjetimperiet en berättelse om hur Ronald Reagans upprustning och Hollywoodcharm tvingade Moskva på knä.
I EU-liberalernas tappning av historien är Sovjetunionens fall resultatet av den västeuropeiska demokratins universella överlägsenhet över bysantisk diktatur.
En annan förklaringsmodell, som kan tänkas passa somliga läsare av denna text, ger vid handen att Sovjetunionen föll på grund av de etniska motsättningarna i landet.
Cohens bok visar att ingen av dessa tre teorier erbjuder trovärdiga förklaringar till varför Sovjetunionen upphörde att existera. Cohen argumenterar istället på ett övertygande sätt för att Sovjetunionen, likt Kina, framgångsrikt hade kunnat reformeras och utvecklas vidare som enpartistat. När Sovjetunionen slutligen upplöstes var det inte för att landet ansåg sig besegrat av någon utomstående makt utan för att
1. den ryska politiska klassen såg personliga ekonomiska fördelar med ett sönderfall och för att
2. det ryska folket (likt de vita sydafrikaner som röstade för att avskaffa apartheid) hade intalat sig själva att ett liberalt, demokratiskt styre skulle innebära framsteg jämfört med den rådande auktoritära politiska ordningen.
Ryssarnas egen syn på Sovjetunionens upplösning är alltså att man frivilligt beslutade sig för att på ett fredligt sätt skrota ett auktoritärt och kolonialt imperium för sitt och omvärldens fromma. I sin naivitet trodde många ryssar att detta också skulle leda till en mer positiv syn på Ryssland i väst.
Den kanske viktigaste delen av Cohens bok behandlar utvecklingen i Ryssland från 1991 fram till millennieskiftet. I västs nuvarande officiella historieskrivning var Jeltsin-eran den mest demokratiska i Rysslands historia, men Cohen visar att så verkligen inte var fallet. Ryssland efter 1991 var inget annat än en våldsam anarki i fritt ekonomiskt fall. De ryska medborgarna stod maktlösa och oorganiserade, eftersom de på grund av kommunismen helt saknade ekonomiska resurser och eftersom all självständig föreningsaktivitet tidigare hade varit förbjuden. Resultatet blev att mäktiga särintressen i Ryssland omedelbart tog makten över media och över de politiska församlingarna.
I västs enkla bild av Rysslands ekonomiska katatrof under årtiondet efter kommunismens fall, fick det ryska folket en stor chans när kommunismen föll. Men eftersom ryssarna blivit så lata, efter att ha tvingats vara kommunister så länge, misslyckades de med att göra någonting av sin nyvunna frihet.
Bakom denna triumfatoriska bild bortser man från att det absolut rikaste och mäktigaste särintresset i Ryssland under 1990-talet var västmakterna själva. Under Jeltsintiden formades den ryska ekonomiska politiken av de så kallade oligarkerna, varav de flesta är judar, i oheligt samarbete med USA:s neokonservativa politiska elit och de intressen som står denna nära. Resultatet blev ett exempellöst röveri av ovärderliga ekonomiska resurser. Ryssarna konstaterar idag med bitterhet att en stor del av detta röveri inte bara hyllades av västs allra mest berömda ekonomer (med uppbackning av de politiska etablissmangen). Många Harvardprofessorer och Clintonbyråkrater deltog till och med själva aktivt i plundringen.
Ryssarna noterar krasst att oligarkerna aldrig hade kunnat konfiskera deras lands tillgångar utan en västlig infrastruktur av investmentbanker och offshorejurister. De tvingas även se hur de värsta ekonomiska brottslingarna från privatiseringstiden idag åtnjuter asyl och hög social status i västländer som exempelvis Storbritannien och Israel. Man har också noterat att det nygamla Rysslands ekonomiska sammanbrott ledde till en lång rad fördelar för de västländer, som hycklande påstod sig vilja hjälpa Ryssland ur krisen när det begav sig.
Den ryska allmänheten och dess politiska representanter anser sig alltså ha blivit förrådda av sina västliga vänner. Speciellt av USA ett land som före 1991 beundrades av de allra flesta ryssar. Cohen visar att ryssarna har gott fog för sin misstro och han nämner särskilt två viktiga händelser som format ryssarnas skepticism mot Väst:
Den första händelsen var när Gorbatjov tillät Öst- och Västtyskland att återförenas, vilket innebar att en militärt och ekonomiskt viktig del av Warszawapakten över en natt lämnades över till västmakterna. Gorbatjov förhandlade på den tiden med George Bush den äldre, som gick med på Gorbatjovs villkor: Att NATO inte expanderade österut. Ett löfte som nästa president, Bill Clinton, bröt några få år senare.
Det andra sveket skedde efter 11 septemberattackerna i USA, då Ryssland kom med ovärderlig hjälp till USA vid invasionen av Afghanistan. Ryssland hade efter Sovjets uttåg ur Afghanistan 1989 fortsatt att underhålla en omfattande militär infrastruktur över hela Centralasien - en unik ingång i regionen som Kreml omedelbart ställde till USA:s förfogande efter terrorattentaten 2001. Utöver detta hade ryssarna organiserat och utbildat stövlar på marken i Afghanistan i form av den s.k. Norra alliansen. Även kontrollen över Norra alliansen lämnades över från Kreml till Pentagon. Resultatet var en oväntat framgångsrik amerikansk invasion, där många amerikanska liv sannolikt sparades tack vare Ryssland. Mindre än ett år senare bestämde sig George W. Bush för att skrota det för ryssarna mycket viktiga ABM-avtalet om begränsning av antiballistiska robotvapen. Uppsägningen av ABM-avtalet undergrävde Rysslands säkerhet i grunden, eftersom det gav USA möjlighet att potentiellt utplåna landet med en överlägsen mängd kärnstridsspetsar i kombination med egna missilsköldar.
Misstron mot USA i ryska politiska och militära kretsar har sedan dess blivit kompakt, och ännu mer så i den ryska väljarkåren. Omvalet av Putin förra året (vars beskrivning i västlig press måste slå någon slags rekord i oärlighet) var - alla tvärsäkra västjournalisters påståenden till trots - inte en följd av fusk. Det var ett uttryck för de ryska väljarnas stolthet över att man äntligen fått en president som står upp för Rysslands egna intressen - samt säkerligen också en rädsla för att de utländska särintressena återigen skulle komma tillbaka till makten och störta landet i fördärvet. De korrupta provästliga krafterna i Ryssland är numera fullständigt misskrediterade hos den ryska allmänheten, vilket framkommit i val efter val sedan 1996.
I sin bok hävdar Cohen att EU och USA genom sitt bedrägliga beteende helt och hållet bär skulden till det nya kalla krig som nu råder mellan Ryssland och hennes västliga grannar. Cohen anser att Västs politiker och opinionsbildare varken har empatin eller viljan att förstå Rysslands syn på sin historia (vilket bl.a. bevisas av Carl Bildts många obildade och besinningslösa inlägg om Ryssland). Cohen är pessimistisk vad gäller de framtida relationerna mellan Ryssland och väst, och han tror inte att väst längre har förmågan att lägga sitt storhetsvansinne och sin girighet åt sidan i sin relation med världens största land och råvaruproducent.
Den västliga journalistkåren, som på grund av lättja och bristande intellektuell hederlighet upprepar den Washingtonkonsensus som produceras av korrupta tankesmedjor och hänsynslösa multinationella företag, bär naturligtvis ett tungt ansvar för västs misslyckade politik gentemot Ryssland och för den mängd fördomar som den västliga allmänheten fortfarande har om ryssar. Brittiska och amerikanska ledare verkar hellre vilja frottera sig med generösa f.d. kriminella ryska oligarker, som hatar sitt gamla hemland, än odla relationerna med representanter för det demokratiska Ryssland. Ryssarna, å sin sida, har fått den väl grundade uppfattningen att ledarna i väst helt struntar i om det de säger om Ryssland är sant, så länge de kan odla rysskräck bland väljarna och därmed hjälpa dem som finansierat deras valkampanjer och kanske mer därtill.
Ryssland, åtminstone den styrande delen av landet, utgör en vital del av Europa vad gäller geografi, språk, religion, konst, normer och värderingar. Trots det har alltså förutsättningarna för konstruktivt samarbete mellan Ryssland och väst blivit sämre än någonsin. Den ryska samhällseliten, som på gott och ont är affärsmän lika mycket som politiker, ser idag med viss skadeglädje hur socialliberalism, överstatlighet och destruktiv mångkultur försatt USA och Västeuropa i en negativ ekonomisk spiral.
Det moderna Ryssland har efter sina första två decennier av jungfrulig nyvakenhet nu fått klart för sig att en stormakt aldrig bör ha permanenta vänner utan endast permanenta intressen. När Kina seglar upp som världens mäktigaste land, med världens till ytan största land vid sin sida, kommer Europas ledare antagligen att ångra att de lät en chans till alternativ framtidsutveckling gå förlorad. Nämligen en utveckling där Europa hade haft större möjligheter till djupare allianser med Ryssland och en bättre relation till det ryska folket.
