Klimatbluffen kan användas som exempel på hur en global elit kan agera som om den vore en del av en jättelik konspiration – utan att det nödvändigtvis finns någon i toppen som drar i trådarna.

Konspirationer, ständigt dessa konspirationer

Publicerad 1 januari 2020 kl 11.40

Kolumn. Att anklaga sina motståndare för att vara konspirationsteoretiker är populärt. Men många vanliga konspirationsteorier beskriver faktiskt verkligt förekommande processer – även om processerna i sig egentligen inte koordineras ovanifrån. I fiskstimmet ser alla rörelseriktningen, men ingen vet var resan slutar, skriver Jan Tullberg.

Gilla artikeln på Facebook

En konspirationsteori är i första hand inte en teori man själv tror på, utan en term som används för att avfärda kritik. Själv är jag positiv till teorier som lyfter incidenter till mönster vilket gör dem mer relevanta för samhällsdebatten. Men oftast behövs ingen dirigent som samordnar en virtuell orkester – teorier om härmning och konformism räcker väldigt långt. En persons misstag blir en annan persons data och i konspirationsteorier blir varje fjäder en del av en rovfågel, inte av en höna. Det händer mycket elände utan att det nödvändigtvis finns en djävulsk hjärna som planerar ondskan.

Inom vetenskapsteorin talar man om "stigberoende" och också om lösningar som söker problem. En typisk efterfrågestyrd teori är klimatkrisen. Den centrala frågan är inte en ökad halt koldioxid i luften, utan vilket problem finns som passar problemlösare vid multinationella institutioner. Det behövs ett internationellt problem som passar den lösning på vilken en månghövdad kader redan försörjer sig. Det är oklart om denna nomenklatura behövs eller gör någon nytta, därför behöver de ett problem.

Det skapas en myndighet, IPCC, med uppdrag att undersöka antropogen klimatpåverkan, vilket i sig är en signal på fejk. Alla är överens om att klimatet påverkas av ett stort antal parametrar och klimatet måste studeras som helhet med olika alternativa förklaringar. Man kan inte ta och mäta temperaturen och godtyckligt anta att hela förändringen är antropogen. Men detta felaktiga antagande skapar en efterfrågan på lösningar till det problem som målas upp. Forskningspengar tillfaller de som jobbar med de hypoteser man hoppas kommer att bekräftas. Men för detta behövs ingen koordination alls – i fiskstimmet ser alla rörelseriktningen, men ingen vet var resan slutar.

En annan konspirationsteori är monopolkapitalets enorma makt och rationalitet. Rockefeller och Rothschild förstärker sin makt genom att gå från nationella monopol som kunde kväsas av en statsmakt till ett globalt monopol som inte kontrolleras av politiken utan kontrollerar den. Är det troligt eller ens möjligt? Det skrivs mycket om möten i Davos och av Bilderberggruppen. Frågan är dock om de inte är mer som Micael Bindefelds födelsedagsfest: Kända människor träffas och stämmer av med andra kända människor. Den viktigaste funktionen är att deltagarna förstärker sitt eget kändisskap med andras kändisskap. I andra hand, eller kanske i tredje, kan man stämma av om någon viktig person tycker som en själv i någon fråga som är av intresse.

Frågan är inte om stimmet simmar åt rätt håll. Den fråga som lättare besvaras är: "Åt vilket håll simmar detta stim?" Men man fattar inga beslut om vart man ska simma och varför – man tittar och lyssnar.

Fotot på en treårig Aylan Kurdi ledde till en samfälld internationell snyftorgie hösten 2015. På några få dygn hade världens professionella gråterskor genomsnyftade näsdukar. Men varför skulle detta inte vara en konspiration med extrem snabbhet och vidd i reaktionen? Ett första svar är att bilden är för odramatisk, en välklädd pojke ligger i strandbrynet med ansiktet i vattnet. Det är i stort sett ingen person som reagerar på denna bild i sig utan varje dag ser vi mer dramatiska bilder i de medier vi följer. Den här bildens storhet ligger inte i pixlarna utan i hysterin. Det är som en rusning på en fotbollsstadion – man vet inte varför folk trycker på, men det är utan tvivel ett tryck och ska man komma undan får man anpassa sig.

Det finns inte heller någon populistisk konspiration styrd av Putin eller någon annan. Dominoteorin gäller eftersom det råder likartade förutsättningar i många länder och en framgångsrik proteströrelse i ett land inspirerar likasinnade i andra länder. Det kan även bli cirkelhärmning. En rörelse som startar i ett land efter utländska föredömen kan inspirera de länder och rörelser som var föredömen, men som nu också blir efterföljare. I många konspirationsteorier är man övertygad om både hur världen fungerar och vad som får den att byta spår. Jag tror att okunnighet är en betydelsefull pådrivande faktor. Många fusioner i näringslivet kan genomföras för att personerna inte vet hur det kommer att gå. Många förutser en maktkamp och om tillräckligt många felaktigt tror att de blir vinnare så blir fusionen av.

Den globala fusionen bygger på att kapitalisterna tror sig få handlingsfrihet. I byråkratkretsen finns många som ser fram mot att styra upp kapitalet med ett otal regler. Politikerna tror att de får makten när politiken kan koordineras. De jag tror kommer ut på topp är den nomenklatura som kan beskrivas med sitt eget favoritord: Governance. Det är ett alternativ till Government, inte en synonym. Det är samma modell som när man sätter internationella standarder som ISO. En massa aktörer är med och var och en får lite makt, men att inte vara med är att inte ha något inflytande alls. Mekanismen leder till att alla blir processens fångar. Varje representant har några frågor han driver som får positiv respons. Viljan att må bra får personen att fokusera det han gillar. Det lockar att se sig som vinnare istället för förlorare.

Beslutsprocessen bygger på att man får ihop ett slutdokument som godkänns av två tredjedelar av deltagarna. Viljan att lyckas gör att man ofta kommer att lyckas. Det är en gruppsykologisk process som kan gå fel, men ofta går i mål. Det blir en rätt bysantinsk process som lockas av oklarheten av vad man kommer fram till. När resultatet väl framkommer är det för sent att hoppa av – upp till en tredjedel kan rösta nej utan att beslutet stoppas. Ofta kan övertygelsen om att det behövs ett beslut vara starkare än att det är rätt beslut som krävs. Det är också en faktor som talar för denna bysantinska modell.

Huruvida det tagna beslutet är bra för världen utanför beslutfattargruppen är betydligt mer diskutabelt. Tanken är att om alla viktiga intressenter är representerade så kommer alla relevanta aspekter upp i diskussionerna, men det är inte säkert att argumenten avgör snarare än kompositionen av deltagare. Vanligt folk är inte alls med, utan alla deltagare är i praktiken ombudsmän för olika särintressen.

Den stora tunga superstaten kommer att prioritera standardisering och likformighet. Som EU kommer man att jobba med riktlinjer utan tvång som så småningom blir riktlinjer med tvång när anslutningen blivit tillräckligt stor. EU erbjuder ofta temporära undantag som löper ut efter ett antal år. Bara förväntningen att systemet successivt blir alltmer tvingande kommer att leda till anpassning. Det känns bättre att göra något frivilligt i tid än att tvingas göra det som en tillrättavisad eftersläntrare.

Fördelen med denna homogenitet bygger på att homogenitet uppfattas som en fördel i sig. Är man för en likvärdig skola så blir homogenitet bra, men är man för en bra skola så vill man istället ha en diversitet så att man kan se vad som fungerar. Då är det en kontinuerlig förbättringsprocess som är normen. För byråkratin är det också en kontinuerlig förbättringsprocess, men för den är det opinionen inom nomenklaturan som är värdemätare, inte resultatet.

Den stora byråkratin skapar en homogenitet medan självständiga grupper, företag och nationer som vill göra egna val skapar heterogenitet. Man kan anse att historien visar vem som lyckas bäst med uppgiften. Men lärdomen av historien är snarast att den som erövrar makten får temporärt rätt. Makten tycks dock pendla mellan centrifugala och centripetala krafter. Det märkliga är att dagens liberala elit har övergivit den demokratiska nationalstaten för ett framväxande globalt maktcentrum. Globaliseringen är både den största och populäraste av alla konspirationsteorier – och samtidigt något verkligt som absolut inte är en konspirationsteori.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Liberala floskeln "Vi är alla afrikaner" utmanas av spektakulärt fynd. Människoliknande varelser i Europa vid en tid då våra påstådda förfäder i Afrika såg ut som apor, enligt ny studie.0 Plus

"Svenska kvinnor är bara bra till en sak." Fick PUT efter första våldtäktsförsöket – nu döms han för fler attacker.0 Plus

Nyheter från förstasidan

Ekonominyheter


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.