Den amerikanske idéhistorikern Russell Kirk skrev år 1953 en utmärkt bok med titeln The Conservative Mind. Kirk var på många sätt en avvikande figur inom den konservativa rörelsen på så sätt att han var relativt ointresserad av dagspolitiska utspel och partipolitiskt käbbel. Till skillnad från mer ytliga generationskamrater var Kirk inriktad på att fånga det civilisatoriska händelseförlopp som hade utvecklat sig under ett par århundraden, snarare än det som hade skett under loppet av en mandatperiod. Det ska dock nämnas att när Kirk väl gjorde ett kontroversiellt partipolitiskt ställningstagande, så tog han ställning för Pat Buchanan när denne stred mot George Bush om att bli Republikanernas presidentkandidat.
Titeln The Conservative Mind ger det korrekta intrycket att boken är ett ambitiöst försök att fånga någonting så flyktigt som ett konservativt sinnelag. Det första kapitlet handlar om Edmund Burke och den konservativa reaktionens början och det avslutande kapitlet stänger boken med ett stycke om TS. Elliot. Kirks idé var att försöka hitta någonting återkommande hos dessa sinsemellan olika rörelser; ett konservativt sinne som sträckte sig över de geografiska distanserna, århundradena och förenade dessa rörelser under gemensamma principer. Kort sagt, någon form av värden som inte var bundna till en avgränsad tid eller plats.
Kirk nådde oväntad exceptionell framgång och blev något av en stjärna inom den amerikanska konservatismen, som vid tiden höll på att formera sig till en sammanhängande rörelse under William F. Buckleys ledarskap. Idén om värden verkade ligga i tiden och genom Kirks briljanta stilkonst var det ingen svår sak att vinna läsekretsens gillande och väcka deras entusiasm. I USA heter detta ”värdekonservatism” och innebär som namnet antyder en konservatism som handlar om värden. Denna konservatism ska inte förväxlas med den svenska varianten av värdekonservatism, som i USA heter ”social conservatism” och handlar om moral- och familjefrågor.
Värden har i det här sammanhanget ingenting att göra med den till Kristdemokraterna associerade värdekonservatismen som handlar om familj- och moralfrågor. Dessa konservativa kärnvärden brukar snarare formuleras som: Det sanna, det goda och det sköna. Kirk argumenterade i Mind för att dessa värden, och ytterligare några principer, står bortom tid och rum och således kan försvaras av konservativa alldeles oavsett tid och plats. Det kan också formuleras i termer av att dessa eviga principer kommer ner på jorden när en konservativ gör en ansträngning att försvara dem i just sitt samhälle. Den svenske tänkaren Claes Ryn har skrivit substantiellt om detta.
Formulerad av personer som Kirk och Ryn är denna idé inte på något sätt dålig. Det finns onekligen en poäng med att vissa principer går bortom tid och rum men kan förverkligas genom det konkreta. Edmund Burke såg exempelvis hur dessa eviga principer förverkligades genom det bästa i den brittiska kulturen. För att dessa principer ska komma till liv krävs det ett folk för att förverkliga dem. Men det finns en fara med denna idé. Och denna fara ligger i att somliga gärna glömmer bort den viktiga grundförutsättningen att det faktiskt krävs ett folk – med en kultur och en historia – för att de eviga, tidlösa principerna ska förverkligas till att börja med. Somliga är av åsikten att det räcker med principerna, och att folken inte är särskilt viktiga.
Nyligen släpptes en antologi med Paul Gottfried och Richard Spencer som redaktörer och som på flera sätt är en fristående fortsättning på Gottfrieds böcker Conservatism in America (2007) och Leo Strauss and the Conservative Movement (2012). Antologin har titeln The Great Purge och samlar, förutom redaktörerna, framstående intellektuella som John Derbyshire, Peter Brimelow, Keith Preston och den numera framlidne Samuel T. Francis. Purge är inte tänkt att utgöra en historik över den amerikanska konservatismen. Snarare är ambitionen att erbjuda läsaren perspektiv på den amerikanska konservativa rörelsen och dess ideologiska grundprinciper. Skribenterna är rätt skickade för uppgiften. Samtliga har på olika sätt en bakgrund inom denna rörelse, men har av olika anledningar kommit att lämna den för andra engagemang.
Min uppfattning är att Purge behandlar tre områden: Utrensningarna av genuint konservativa, neokonservatismens övertagande och värdekonservatismen. Att genuint konservativa personer rensas ut från en föregivet konservativ rörelse är onekligen ett stort problem. Det förtjänar att kommenteras ytterligare. Inte minst eftersom det är en situation som vi i Sverige bara känner allt för väl med tanke på utrensningskulturen som är förhärskande inom Sverigedemokraterna. Men de flesta borde vid det här laget vara bekanta med problematiken och i denna intressanta antologi finns det andra perspektiv som ännu mer är förtjänta av att belysas. Vad gäller de neokonservativa brände de det mesta av sitt krut under Irakkriget och deras dominans är, mer eller mindre, en angelägenhet för historikerprofessionen.
Därför vill jag hålla uppmärksamheten fäst vid värdekonservatismen. Jag har i styckena innan detta skrivit en idéhistorisk bakgrund till hur värdekonservatismen fick sin moderna formulering och lite om några av personerna som har behandlat den. Anledningen till detta är att poängtera det faktum att värdekonservatismen är en genuin tradition som borde förvaltas och som i sina bästa stunder gav konservatismen en djupare filosofisk förankring. Emellertid är det intressant att notera hur värdekonservatismen – som den bland annat har beskrivits av Paul Gottfried – är att betrakta som ett värre problem än neokonservatismen. En av anledningarna är att neokonservatismen företräddes av en liten, om än inflytelserik, fraktion inom rörelsen. Värdekonservatismen är en generell attityd som är företrädd av intellektuella genom hela medlemskadern.
Precis som jag skrev tidigare är faran med värdekonservatismen att somliga kan förglömma att det sanna, det goda och det sköna bara kan förverkligas genom ett folk med en kultur och en historia. Det är alltså inte bara värdena som är av betydelse, folket som uttrycker dem är också viktigt. Det hade varit Burke främmande att skriva om eviga värden som om de skulle se likadana ut för britter, fransmän, svenskar och italienare. Claes Ryn har talat om detta i termer av att varje folk måste odla det bästa inom sin kultur för att det eviga ska kunna komma ner på jorden och förverkligas. Detta innebär att det som är bäst för svenskarna inte nödvändigtvis är bäst för amerikanerna.
Till detta vill jag göra ett tillägg: Nämligen den till synes självklara sanningen att det finns någonting sådant som folk. Det finns exempelvis svenskar, etniska svenskar. Det finns vidare andra folk, folk som inte är etniska svenskar men som å andra sidan tillhör andra etniciteter och förmodligen inte lider av att inte tillhöra den svenska. Ett folk och deras kultur kan inte skiljas från varandra. Värdekonservatismen är ingenting utan vetskapen om detta grundläggande faktum.
I den amerikanska konservatismen har emellertid en annan uppfattning inmönstrats, nämligen att folken inte spelar någon roll. Det har med andra ord ingen betydelse för dessa konservativa om USA:s europeiskättade befolkning får leva kvar för att se nästa århundrade eller om de försvinner ur historien. Det betydelsefulla är att vissa ”amerikanska värderingar” kan finnas kvar. Vi känner en liknande retorik från vår svenska situation. Det heter att ”svenska värderingar” är hotade men samma människor är tämligen ointresserade av huruvida det svenska folket kommer att finnas kvar för framtiden. Svenska värden är viktiga, svenskarna är däremot av mindre betydelse.
Paul Gottfried har skrivit om detta tänkandes rötter i de ovan nämnda böckerna och med fokus på Leo Strauss betydelse. Strauss var något av en platonist och av åsikten att idéerna i sin rena form är det verkligt betydelsefulla. I Strauss tankevärld fanns det inget utrymme för folket att uttrycka sin egenart i form av en särpräglad kultur. Exempelvis argumenterade Strauss för att den liberala demokratin är det bästa möjliga styrelseskicket och därmed universellt gångbart. Men de här idéerna hade naturligtvis aldrig fått något genomslag om inte det politiska klimatet var format på ett sådant sätt att det var mer gångbart att tala om värden snarare än andra frågor.
Faktum är att vid en viss gräns kommer idéerna om värden farligt nära den liberala uppfattningen, som givetvis är att alla folk innerst inne är liberaler alldeles oavsett om de känner till det eller inte. Inför den politiska korrektheten klarar sig en konservatism som talar om amerikanska värderingar bättre än en konservatism som talar om de europeiskättade amerikaner som formulerade dessa värderingar till att börja med. På samma sätt som det i Sverige är lättare att kritisera hur islam hotar jämställdheten än vad det är att kritisera hur massinvandringen ställer i utsikt att göra de svenskar som värnar om jämställdheten till en minoritet i sitt eget land.
Paul Gottfried, Richard Spencer och deras kollegor gör i denna antologi en framgångsrik ansträngning att från olika vinklar peka ut problemen med den amerikanska konservatismen. De visar med framgång hur den politiska korrektheten, uttryckt genom det liberala etablissemanget, kan forma i grunden värdefulla konservativa idéer i en destruktiv riktning. Insikterna som de förmedlar är emellertid inte enbart relevanta för den med ett särskilt intresse för amerikansk politik. Konservatismens brottning med den liberalt formulerade politiska korrektheten är en angelägenhet även för oss i Sverige och den amerikanska erfarenheten är därför på flera sätt vår egen.
THOMAS WEBER
