"Att Sverige har fler ’aktiva gängmedlemmar’ än soldater organiserade i armébrigader har inte hindrat regeringen att, för första gången sedan 1700-talet, landstiga i Lettland och ge Nato ett löfte att ställa upp med en brigad för att skydda Finland," skriver han.
Wennström beskriver regeringens stormaktskaxiga hållning som en känslostyrd säkerhetspolitik där politiska markeringar väger tyngre än militär förmåga.
Han lyfter även fram hur inträdet i Nato föregicks av två års limbo där regeringen enligt honom agerade på ett sätt som snarare uppmuntrade Turkiet och Ungern att förhala processen. På grund av tur och rena tillfälligheter fick vi ändå till sist gå med.
Trots detta har regeringen, enligt Wennström, klivit in i alliansen ”bredbent” och uttalat ambitioner att bli en av Natos ledande stormakter – något han menar står i direkt konflikt med verkligheten.
Kritiken riktas också mot regeringens planer att utan bred förankring flytta den särskilda spionverksamheten KSI från Must till Regeringskansliet, något han beskriver som en ”flyttcirkus utan dess like” med ett enormt förmågetapp som följd. Detta sker dessutom trots ÖB:s protester.
Wennström varnar för att samma lättsinne syns i fler frågor, exempelvis idén att frånta polisen sin kombattantstatus i händelse av angrepp, vilket han menar i praktiken innebär att poliser skulle vara undantagna från den allmänna ordern att fortsätta motståndet och istället tvingas arbeta som landsförrädare.
Han skriver att Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna borde ta vara på sin roll som opposition istället för att blint stödja regeringens försök att spela stormakt i utrikespolitiken.
"De nyss Natokritiska Socialdemokraterna (och Sverigedemokraterna) kunde gott ifrågasätta regeringens beslut om svenska insatser inom alliansen, och dessutom fråga: Varför vill ni splittra underrättelsetjänsten och riskera att göra förrädare av polisen? Varför ignorerar ni ÖB? Vet ni inte, att utrikes- och säkerhetspolitiken inte är några pajaskonster?", avslutar Wennström.
