Stora moskén i Damaskus.

Min sommar i Damaskus

Essä: Tove Karlsson

Publicerad 29 september 2015 kl 21.55

Gilla artikeln på Facebook


Jag tillbringade sommaren 2005 i Syrien, i huvudstaden Damaskus. Där bodde jag på ett vandrarhem mitt i staden och i en mestadels kristen förort som heter Jaramana. Känner ni igen namnet beror det antagligen på att det var en explosion där för några år sedan där flera tiotals människor dog. Explosionen skedde på huvudgatan, där det fanns en restaurang där man kunde köpa hummus och foul i plastpåsar och där enbart män syntes kring borden. Jag studerade arabiska på Damaskus universitet som låg på andra sidan staden. Med lite god vilja kunde jag promenera hela vägen dit. En tvåmiljonersstad blir inte större än så när tillräckligt många människor bor inklämda i tillräckligt små lägenheter.

Med den pågående folkvandringen från arabvärlden till Europa är frågan om arabers och västerlänningars förmåga att leva tillsammans mer aktuell än någonsin. Det pratas om arabers oförmåga och ovilja att anpassa sig till den västerländska kulturen, men det motsatta kan vara minst lika sant. Så var det åtminstone för min del. Vid 20 års ålder gjorde jag ett försök att anpassa mig till livet i Damaskus – och misslyckades totalt. Inte på grund av klimatet, inte så mycket på grund av stadsplaneringen, även om jag tänkte på döden varje gång jag korsade en väg, utan på grund av den sociala miljön. Sättet människor förhöll sig till varandra, och till mig.

Det underlättade förstås inte att de flesta människor vid en första anblick uppfattade mig som en rysk hora, alternativt en rysk lyxhustru. Inte på grund av hur jag klädde mig. Sådant anpassar man överraskande snabbt alldeles frivilligt och nästan spontant. Det tog mig inte många dagar att börja känna mig naken i bara axlar och knälång kjol när det i övrigt inte syntes ett blottat underben i hela Damaskus. Det var mina anatomiska företräden och mitt sätt att röra mig ensam till fots som fick folk att tissla och tassla om ”Rusia” när jag passerade. Varför folk spekulerade högljutt om min nationalitet varenda gång jag gick på ett visst ställe förstod jag förstås inte. Men det var så mycket annat som jag inte förstod, att det var ett mindre problem i sammanhanget.

Jag förstod till exempel inte att en kvinna som går ensam till en park automatiskt marknadsför sig själv som prostituerad. Det var relativt sent under min vistelse i Damaskus som jag upptäckte Tishreenparken, och blev omedelbart förtjust: Den var lika vacker som en västeuropeisk park på sommaren, och för första gången på månader såg jag en gräsmatta som man fick gå på. Inte sånt där mjukt gräs som svenska gräsmattor består av, utan den hårdare, sydländska varianten. Men ändå. Så jag tog Wittgensteins Filosofiska undersökningar med mig och satte mig på gräset för att läsa. Det fick jag inte göra särskilt länge. Ett gäng syriska pojkar i övre tonåren kom och avbröt mig. Till en början hade jag inget emot att konversera med dem – jag var trots allt i Damaskus för att öva min arabiska – men när det började resultera i det vanliga upprepandet av nationella stereotyper (”Sverige är ett så bra land”), så försökte jag försiktigt avlägsna mig för att läsa min bok ifred.

Det var en dålig idé. Jag tror inte idén om att ”vara ifred” riktigt finns i Syrien. Just dessa tonårspojkar tog mitt ointresse som en personlig förolämpning och gick till polisen och sa att jag sålde knark. Ett antal polismän, kanske ett halvdussin, omringade mig och letade noga igenom min ryggsäck. Där fanns ingen narkotika, men väl en pepparsprej, vilket kunde placera mig i fängelse i sex månader. Jag hann tänka att jag i alla fall skulle bli riktigt bra på arabiska om jag tillbringade ett halvår i ett syriskt fängelse. Polismännen såg rakt på pepparsprejen men förstod inte vad det var och efter ett tag lät de mig gå. All denna uppståndelse för att jag bröt en social regel som jag inte ens visste fanns.

Att man inte riktigt hade rätt att undvika sociala situationer borde jag i och för sig ha kunnat räkna ut, med tanke på hur svårt det var att slippa prata med folk som ville prata med mig. Oftast var det män som ville ha sex med mig, gifta sig med mig eller både och. Men det var också grannfruarna i Jaramana som mer eller mindre tvingade mig att göra dem sällskap uppe på taket när de vilade och åt uppskuren frukt på kvällarna. Jag försökte hålla mig inomhus och undvika balkongen för att de inte skulle se att jag var hemma, men oftast lyckades jag inte så bra. Hur som helst slutade de plötsligt be mig komma med efter att jag varit med dem på taket några gånger. Det var efter att den mest försigkomna av dem hade tittat mig i ögonen och frågat mig om jag brukade ha sex med min hyresvärd. ”Nej”, svarade jag. ”Har han inte ens försökt?”, insisterade hon. ”Nej”, ljög jag. Efter det bjöd de inte in mig mer. Så det var kanske det de ville veta. Och som de verkligen tyckte att de behövde veta.

Det var det här med sex. Det fanns överallt där jag gick. Jag undvek efter bästa förmåga att åka taxi, eftersom taxichaufförer så ofta hade anspråk på mig. Att de ville ha lite mer betalt av en västerlänning än av en infödd kunde jag väl leva med. Men när de körde mig runt halva stan för att kunna pressa mig med äktenskapsanbud eller när de tjatade på mig om att ta dem till Sverige på något annat sätt var jag mindre road.

Överlag var det sällan jag hade ett längre samtal med en man innan han uttryckte sexuella eller romantiska anspråk på mig. Verbalt eller handgripligen. Var det handgripligen, så var det oftast omöjligt att försvara sig verbalt. Våld var däremot mycket effektivt. Jag ansträngde mig för att hitta en lagom nivå av våld, där jag å ena sidan slog hårt nog för att få dem att sluta, men å andra sidan inte skadade, eller förargade, någon på riktigt. Det fanns säkert outtalade normer för hur mycket våld en kvinna fick använda för att freda sig från sexuell beröring, men sådant kan man inte läsa sig till i böcker om arabisk kultur. Det besvärligaste var när för mig helt okända män kom och tafsade på mig på gatan utan att vi ens hade en ytlig relation till varandra. Då hade jag ingen aning om hur mycket jag borde ta i, utan lät den saken avgöras av min nivå av irritation för stunden. Ibland försökte jag bara ignorera dem och ta mig därifrån. En annan gång knuffade jag ut en ovanligt påstridig 17-årig pojke i gatan. Det var inte den mest trafikerade gatan i Damaskus men i Damaskus är å andra sidan alla gator mer eller mindre livsfarliga.

Jag försökte också bygga vänskapliga relationer. Allra mest med Hassan, en 24-årig man som arbetade på vandrarhemmet där jag bodde. Vi brukade prata med varandra och blev ganska förtroliga. Han frågade mig till exempel om västerlänningar verkligen har sex som i porrfilmerna (oftast inte, svarade jag). Men så var det det här med sex i praktiken också. Hassan ville helst av allt gifta sig med mig. Jag ville inte gifta mig med honom, inte minst för att jag redan var förlovad. ”Är jag inte en man?” frågade han en gång irriterat när den frågan kom upp. Som om ”en man” var allt jag borde önska mig. Hassan var däremot inte intresserad av att vänta med den fysiska relationen till äktenskapet. Den tyckte han vi skulle ta så fort vi var ensamma i ett rum. Att jag inte tyckte det var en helt irrelevant detalj i sammanhanget. När vi blev ensamma tog han av sig tröjan och började klänga på mig. Han försökte kyssa mig och tog på mig. Inte alls på ett aggressivt eller våldsamt sätt, utan bara som om det var den naturligaste sak i världen att göra. Att jag bad honom att sluta hjälpte inte. Däremot hjälpte det när jag slog honom. Då låtsades han ta illa upp.

Nu undrar ni säkert varför jag inte bara slutade umgås med Hassan redan första gången han gjorde detta. Varför lät jag den upprepas flera gånger? Svaret är att det inte var något fel på Hassan i övrigt. Han var ingen otrevlig person. Inte dum heller. Och trots dessa incidenter var det uppenbart att han uppskattade mig som vän. Det var som om han gjorde det för att han trodde att han inte kunde göra annorlunda. Som om han aldrig hade provat att befinna sig i enrum med en attraktiv kvinna utan att försöka tvinga sig på henne. Inte våldsamt, bara sakligt.

Att hamna i lite obekväma intima situationer var heller inte en lika stor grej som det skulle ha varit hemma, eftersom jag gjorde bort mig konstant. Vad jag än gjorde, visste jag att det var någon social norm jag bröt mot. Människor var ofta mycket trevliga mot mig. Men jag lärde mig att det bara var en tidsfråga innan jag lyckades göra något så pass olämpligt att de skulle känna sig tvingade att signalera sitt avståndstagande. Som när jag följde med en manlig vän hem till hans familj i en by i södra Syrien och inte orkade stå emot hans försök att lägga armen om mig när vi var ute på byn med hans småsyskon. Då fnittrade hans mostrar och fastrar tillgjort och intensivt när vi kom tillbaka och syskonen hade hunnit berätta. Ja, vad skulle de göra? Vad gör man när någon beter sig uppenbart olämpligt helt öppet?

Det låter kanske som om jag bara umgicks med män under min vistelse i Syrien. Det gjorde jag också, till större delen. Kvinnor rörde sig på offentliga platser, men de höll sig på sin kant och få av dem tycktes ha som intresse att socialisera med västerlänningar. Den enda syriska kvinna som jag verkligen fick kontakt med träffade jag inte i Syrien utan i Libanon. Vi kan kalla henne Salma: En 23-årig ingenjörsstudent som hade flytt från Damaskus till Beirut eftersom hennes bror hade försökt döda henne. Han var inte klok, sa hon, och inte hennes far heller. Salmas familj var praktiserande muslimer och hon hade träffat en kristen man i smyg under flera år, så man skulle kunna dra slutsatsen att hon var utsatt för vad vi i västvärlden skulle kalla hedersproblematik. Men det var inget begrepp hon använde, utan hon beskrev det som individer med psykiska problem. Hon gav mig uppdraget att ringa från en telefonkiosk i Damaskus och berätta för hennes mer vänligt inställda familjemedlemmar att hon var vid liv. Detta var den första, och enda, gången jag stiftade någon djupare bekantskap med en syrisk medborgare utan att det hela utmynnade i en social katastrof. Och då var det med en syrisk medborgare som själv hade brutit mot sitt samhälles normer.

Därmed inte sagt att Salma tog avstånd från sitt samhälle bara för att hon hade tvingats fly från det. Tvärtom så var hon den enda verkligt entusiastiska anhängaren till Bashar al-Assad som jag pratade med någon gång i Mellanöstern. Det som generellt sett föreföll mig allra underligast med syrierna, var deras stolthet över sitt sätt att vara. De var stolta över både sin kultur och över sin religion, även om efterlevnaden av de religiösa påbuden varierade stort mellan individer. De såg västerlandet som överlägset i ekonomiska termer, men betraktade sitt eget sätt att organisera ett samhälle som åtminstone jämlikt med det västerländska. Min västerländskhet blev bemött med intresse snarare än beundran: Många syrier tyckte att det var intressant att det fanns andra folk som levde annorlunda, men få såg det västerländska som ett ideal som de själva ville efterlikna.

Frågan är därmed vilket intresse de syrier som nu tar sig till Europa har av att integrera sig i de europeiska länderna. Eller är tanken tvärt om, att det är vi européer som ska integrera oss i den arabiska kulturen, när den kommer till oss? I så fall är mitt personliga exempel inget upplyftande, eftersom mina integrationsproblem fick mig att återvända hem efter tre månader istället för sju, som jag hade planerat.

De som förespråkar ett nytt, mångkulturellt Sverige med en stor syrisk diaspora kanske har lättare än jag för att anpassa sig till den arabiska kulturen. Eller så har de ännu inte lärt känna den, men hoppas på att göra det när den kommer till dem med den ökande syriska invandringen. Och det är på sätt och vis en bekväm plan. Att flytta främmande kulturer hit, är på kort sikt lättare än att förflytta sig själv till dem. Men det är också en plan som kräver att de uppskattar den nya kulturen. Om de inte skulle göra det, har de inget hem att återvända till.

TOVE KARLSSON


Nyheter från förstasidan

Greker i generalstrejk mot invandrarna: "Vi vill ha tillbaka våra öar och våra liv"

Lokala myndigheter och butiker stängde ner under dagen. Demonstrationer i Lesbos, Chios och Samos med krav på att tredje världen-invandrarna ska skickas ut.0 

Ekonominyheter

Dyrare än någonsin bygga hus i Sverige

Kostnaderna steg 2,9 procent 2019.. Nu ökar Sverige försprånget – är redan dyrast i EU.0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.