Schimpanser hade styrt Sverige bättre än våra politiker

Publicerad 20 oktober 2019 kl 09.10

Kolumn. Vad skulle hända om man ersatte de 349 politikerna i riksdagen med ett gäng apor som fick vifta med bananer istället för att trycka på knappar? Förmodligen skulle resultatet bli bättre än många hade kunnat föreställa sig, skriver Jan Tullberg.

Gilla artikeln på Facebook

Alla har förmodligen sett bilder eller statyer på de tre aporna: den som inte tittar, den som inte lyssnar och den som inte pratar. Jag använde en bild med de tre figurerna som omslag på min bok Låsningen – en analys av svensk invandringspolitik. Det slår mig dock nu att jag kanske var alltför negativ till dessa oförmågor.

Apor har kastat pil på börslistor och denna metod visar sig ha en förmåga att ge genomsnittliga resultat. Många placerare arbetar idogt, men hamnar under snittet, varför andra rådgivare föreslår ett slumpmässigt eller vägd placering för att undvika risken att bli sämre än marknadens snitt.

Hans Rosling jämförde schimpanssvar med mänskliga på kunskapsfrågor med multiple choice. Den spontana bedömningen är att de flesta människor inte är jättekunniga, men kan en del så de borde nå ett bättre resultat än apor som vid val mellan ett riktigt och två felaktiga alternativ får 0,33 rätt i snitt.

I Roslings exempel får kunniga och engagerade grupper människor sämre resultat, kring 0,20. Förklaringen till detta är att människor i motsats till de schimpanserna inte är oinformerade, utan felinformerade. Är man felinformerad är det troligt att besluten som fattas på denna grund inte är slumpmässigt dåliga, utan väsentligt sämre.

Ett tankeexperiment är att vi ersätter riksdagen med schimpanser. Riksdagsledamöter följer normalt partilinjen vilket motiverar göra experimentet mer lätthanterligt genom att ersätta 349 riksdagsledamöter med endast 8 schimpanser. Var och en får röster enligt mandat. Apan Stefan får xx röster, apan Ulf xx osv. Varje votering är ja eller nej och schimpanserna kan singla en banan som pekar uppåt, ja, eller nedåt, nej. Någon banan kan avvika genom att bli uppäten/nedlagd.

Vinsten med schimpansröstning är att de inte är felinformerade. Om man ser om riksdagens omröstningar om migration så är det uppenbart att det utfallet blivit dåligt. Säg att riksdagen fattat 80 dåliga beslut och 20 bra. Aporna hade bara stött 40 av de dåliga besluten, men röstat ner 10 av de bra förslagen. Det är inte lysande, men klart bättre.

Läs också: Framlottade riksdagsmän skulle bättre representera väljarna

Många organisationer styrs enligt sin ledares agenda. Han påverkar genom att ha en tendens i sina beslut som andra ser och följer. Ledaren vill vara tydlig; genom att som regel välja det billiga alternativet eller det expansiva förslaget signalerar han en linje. Om valet i huvudsak är rätt blir resultatet rätt bra, men om det är fel blir det massor med felbeslut. Styrelsen kan välja en ledare som har en viss profil redan innan han sett uppdraget, och då blir detta strategival inte ledarens utan styrelsens. Partier är hierarkiska organisationer så linjen blir något som tas halvt om halvt kollektivt och sedan renodlas av ledaren. Det blir ofta mindre bra.

En klassiker i ämnet kollektiva beslut är Mackey som i en bok från 1841 bär undertiteln The madness of crowds. Många har hängt på denna kritik. Den mest prominente är Newton som skrev ”I can predict the motions of heavenly bodies, but not the madness of crowds”. En vanlig förklaring är att det uppstår ”information cascades” – ett rykte snurrar runt och blir alltmer övertygande för varje gång en person hör det.

En motsatt åsikt framförs väl av James Surowiecki i boken The wisdom of crowds. Han hävdar att om informationen kommer från en rad fristående observationer så blir resultatet riktigt bra. Om många imponeras av ett reportage i en biltidning så kan det vara en kaskad utifrån en vilseledande artikel som producenten betalade skribenten för. Men om åsikten om exempelvis Volvo grundar sig på vad människor i bekantskapskretsen anser om Volvo så blir det nästan en vetenskaplig undersökning. Varje person saknar hela bilden, men har ett fragment. Extrema positiva och negativa omdömen tar ut varandra och vi får en rätt rättvisande bedömning.

Argumentationen för demokrati bygger på en sådan syn. Antalet experter i befolkningen är lågt, men den allmänna uppfattningen blir riktigt bra. Folket är naturligtvis inte ofelbart, men demokratins omdöme är bättre än ett enskilt parti. Inte bara bättre än Sovjets kommunistparti och NSDAP utan bättre än Socialdemokratins och Moderaternas. Demokratin är inte bara en nödvändig kompromiss, utan en god kompromiss. Dess starkaste gren är inte att hitta ny mirakelpolitik, utan att sparka ut partier med mirakelpolitik som misslyckat. Avskedande och hot om avskedande är det som ger demokratin styrka, inte det fördummande säljsnack med vilket politiker döljer problem och söker förföra väljarna.

Vi talar ofta om att politikerna och media lever i en självgod bubbla präglad av inbördes beundran skild från verkligheten. Kollegernas fördomar och vanföreställningar är det vatten i vilken karriäristerna simmar. I den här miljön uppstår informationskaskader som man måste hänga med i om man vill framstå som en pigg fisk. När stimmet simmar i en ny riktning hänger man med.

Dessa missförhållanden gör att beslut som tas i riksdagen enligt responsivitet (följsamhet till väljarnas åsikter) eller folkomröstningar blir bättre än de som tas av knapptryckarkompanierna i riksdagen enligt partilinjen. Det sägs ofta att ”en persons misstag blir en annan persons data”. Vad värre är att misstaget mångfaldigas. Andra källor till misstag är det partitaktiska agerandet. Varje partiledning är mer intresserad av sin egen och partiet välgång än av Sveriges. Vi gör förmodligen ett lyft genom att gå till en schimpansriksdag, men det finns ett steg till att ta. Den vanlige väljaren har trots stora kunskapsbrister en insikt om politikens effekter. Hans potentiella bidrag till systemet försummas.

Den politiskt modemedvetne ser sig som förmer, men märkligt nog ligger det något i tesen från 1984 ”okunnighet är styrka”. Med den sloganen avses att fotfolk inte ska försöka förstå sådant som myndigheterna inte vill att de ska tänka på. Men detta kan också tolkas som ett ignorerande av propagandan. Människor med mindre utbildning bygger ofta sin bedömning utifrån personlig erfarenhet eller det som nära och kära berättar. De lite mer utbildade fastnar lätt i att återberätta de berättelser som de blivit itutade. De saknar intellektuell kapacitet att analysera verkligheten, men är väldigt uppdaterad på vad som är modernt. Åsikter ingår i ens publika persona. Medelklassen som varit demokratins ryggrad blir en svaghet. Man överger snabbt kognition när en gullig emotion lockar. Också personer som inte bygger en politisk karriär godhetssignalerar. Anpassligheten når allt högre nivåer.

Jag tror i stort sätt alla var rätt övertygade om att de apatiska barnen var ett bedrägeri. Men när narrativet satts av en okunnig men idog journalist och ett fåtal läkare, så var det bara att anpassa sig. Vem vill vara hjärtlös mot de stackars migranterna? Inte ens tanken att migranternas barn var de verkliga offren kunde väckas hos de som snabbt och oreflekterat svalde indoktrineringen.

Jag förvånades nyligen av en uppgift om hur många svenskar som var feminister. Jag skulle gissa på 80 procent, men det visade sig vara bara 20 procent; endast i Vänsterpartiet var de en knapp majoritet. Ändå ses det som helt normalt att Sverige har en ”Feministisk utrikespolitik” som inte är definierad och alla organisationer skall utbilda oss i genusteori och annat trams. Vi är inte bara ett sovande folk, utan ett anpassligt och ryggradslöst folk. Vi måste väckas.

Jag tror ett bra sätt är att ge folk ansvar. Det fungerar i yrkeslivet jag tror det fungerar i politiken. Nu tänker folk inte till, för i politik är det ”politikerna som bestämmer” och de veka svenskarna knyter inte ens handen i byxfickan. De vill inte känna sig missnöjda eller bedragna. Tyskar och ryssar har varit lydiga, men de har haft en överhet med piska och hårda nypor. Svenskar har inte fostrats av ett hårt totalitärt styre, men ändå blivit totalitära önskeundersåtar, kanske mer så än något annat folk. Vi ska inte skärpa oss för att gå före andra länder, utan skärpa oss för att inte förlora den demokrati som finns kvar. Klarar vi inte det, så står vårt hopp till schimpanserna.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Ekonominyheter

Världselitens köp av privatjet skenar

Predikar "flygskam" för reguljärflygets resenärer.. Men själva slår kändisar och storbolag rekord i inköp av privatjet i år.0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.