Därför är PK en totalitär ideologi

Publicerad 17 mars 2019 kl 17.10

Kolumn. Med en totalitär rörelse så menar vi något mer än en auktoritär sådan. Ett auktoritärt samhälle kräver lydnad mot rådande regler och rådande ordning, men ett totalitärt samhälle inför radikala förändringar som medborgarna ska rätta sig helt efter. De ska inte bara lyda utan hysa tro och entusiasm, som i dagens PK-samhälle, skriver Jan Tullberg.

Gilla artikeln på Facebook

Av tradition är det huvudsakligen kommunism och fascism/nazism som ses som totalitära, men det har naturligtvis funnit totalitära regimer före 1900-talet. De har haft en mer religiös karaktär, men många betonar de många religionsliknande draget i de totalitära ideologierna fast de är sekulära. Det finns ett inslag av att ha sett ljuset som stöttar upp hatet mot de som inte sett detta ljus. Vad är då det som de PK-troende sett och som de tror så starkt på att de vill tvinga det på hela befolkningen?  

De finns en kulturkritik av västerlandet som leder till att bejaka en märklig kulturrevolution. Den tar sig uttryck i brutalistisk arkitektur och den hyllade fulkonsten. Det som högaktas är inte vackert, och ofta inte ens konstföremål utan installationer av produkter utan verkshöjd. Det triviala kan bli konst, som en död ko i formalin. En gängse förnyelse är att göra tvärtom. Det ansågs genialt att fråga om det inte är så att de mentalt sjuka i vårt samhälle är de som är verkligt friska. PK-ideologin anger noga vad som ska ifrågasättas utan skäl och vad som kräver blind tro.

De mest framgångsrika samhällen som nu finns har byggts upp av döda vita män. De skapar huvudsakligen beundran i världen och önskemål om att nå samma kunskap, få samma frihet och uppnå samma standard. Men det skapar också ett visst ressentiment som oroar opportunistiska människor i väst. Det är kanske klädsamt att kritisera det patriarkat som dock redan självmant släppt fram kvinnorna. De vita männen kan väl kliva tillbaka än mer? Det koloniala experimentet kan väl följas upp med en ny version med massinvandring till de europeiska länderna? Att det finns avundsjuka människor som framför orättvis kritik förvånar inte, men det är märkligt att en etnisk masochism blivit tongivande i väst. Den är en viktig komponent i PK-ideologin.

Alla människor vet att människor starkt påverkas av intersubjektivitet, i vår grupp tycker vi på ett visst sätt, i annan grupp på ett annat sätt. Vad skiljer då den rätta grupptron från den felaktiga grupptron som bygger på gemensamma fördomar? Ofta behövs en gudom som fäller utslaget om vad som är gott och vad som är ont. PK-människorna använder ofta en figursydd relativism. De inslag i västerlandet som tycks högst imponerande tas ner med kulturrelativism. Egna godtyckliga värderingar presenteras som djärvt nytänkande och blir snabbt befordrade till djupa insikter; godtycket ses som tecken på öppenhet och den konventionella anpassligheten som lyhördhet. Den bestämmande faktorn är att det som låter bra också blir det som anses bra. Det moraliserande språket blir centralt. 

I västerlandet har det funnits en medvetenhet om hyckleriets lockelse och därför tillskrivs handlingen större värde än ordet. Men i en PK-värld är ord mycket mer än retorik, ja att säga något är att utföra en ”performative act”. Detta gäller inte bara PK-uttalanden, utan också kritiska ord som stör den språkliga skapelsen. PK-människor är inte för en öppen debatt utan för en unison berättelse som skapar en verklighet. Inte bara tron kan försätta berg utan också pratandet. Resolutioner och instämmande om att mänskligheten står inför ett antropogent klimathot blir i sig en klimatåtgärd, liksom att fred skapas genom prat om fred. Inom filosofin talas om ”the lingvistic turn”.

Klimatalarmismen är en viktig del av PK-ideologin, men av högst profana skäl. Vi har en rad internationella organisationer som behöver internationella problem. Också inom andra områden som organisationsteori talar man om ”solutions looking for problems”. Byråkratintresset är en stark faktor bakom denna fråga. 

På individnivå så finns en moralistisk poäng i att vara miljömedveten. Människor som inte kastar ett kladdigt papper på trottoaren vill framhålla sitt beteende i kontrast till de som skräpar ner. Vi förstår dock alla att vi är resursförbrukare vilket kan ge skuldkänslor. En väg ut ur detta är att framhålla att en person med skuldkänslor är en bättre människa än en som förbrukar lika mycket utan att ha skuldkänslor. De smärtsamma besparingarna skjuts på framtiden och den bekväma moralisten betonar den egna känslan av ansvar och skuld så att detta tydligt uppfattas av såväl onda skamlösa som goda skuldtyngda. Detta framhållande ska inte ses som reklam för egot, utan som modig agitation för miljöansvar.

För att förtydliga ytterligare bör påpekas att hyckleriet är en bärande princip inom PK-ideologin. Man vill leva ett materiellt gott liv och då uppstår hela tiden miljöbrott. Från miljöpartister som hängs ut i bil- och båtaffärer till miljardärer som åker med privatjet till Davos för att tala om betydelsen av att minska utsläppen av koldioxid. PK-reflexen är att klaga på kritisk fokusering. Fokus borde riktas på den goda retoriska moralen och inte på den praktiska omoralen.

Men hyckleriet tär på medborgarnas självkänsla. Liksom i religiösa samhällen blir den medborgare svag som vet att han gör fel gentemot den officiella moralen och det främsta självförsvaret blir att hela tiden agitera för den officiella moralen och hävda skuldkänslor för att han inte lever som han lär. Det finns dock ögonblick av triumf och de är när han får berätta för en skamlös hur det ligger till. Den skamlöse individens kritik av personer med klimatångest för att vara hycklare som stöder fördomar kan förbises. En intensiv propaganda kan trycka igenom sitt budskap även utan att övertyga. PK-ideologins kommunikationsidé är inte att vinna en debatt utan att förhindra en debatt genom ett massivt kvantitativt överläge. De som är kritiska blir resignerade och vill inte provocera fram nya predikningar. Ju snabbare den accepteras, desto mindre plåga, så många tvivlare accepterar den konventionella despotin. 

PK-ideologin trycker igenom sina åsikter också i många andra frågor. Patriarkatet har ersatts av ett jämlikt samhälle, men det kan drivas längre än vad folk vill ha. I en undersökning fick påståendet ”Det är inget fel på traditionella könsroller så länge man väljer dem själv” stöd av 60 procent medan 32 procent inte instämde. Men PK-ideologin är inte demokratisk utan driver på ändå: patriarkatet anses råda så det behövs direkt misandri för att motverka det. Likaså tarvas anti-vit rasism för att komma åt de ”vitas privilegier”. Återigen skapas en bisarr referensram som alla ska hålla med om.

Kvinnor i allmänhet vill inte ha fler kvinnliga politiker eller mer kvinnor i bolagsstyrelser, det är de närmast berörda som vill bli inkvoterade. Men i den allmänna debatten så blir sådan positiv diskriminering ett självklart önskemål. Det anses positivt med multikultur trots att svenska folket vill ha mindre invandring. Ett hållningslöst näringsliv jamsar med och överallt i reklamen dyker färgade personer upp för att visa att det här företaget är modernt anpassligt och vill ha ett mer icke-svenskt Sverige.

Opinionsbildningen avintellektualiseras. Argument är för vita döda män, medan kvinnor lyssnar till sina känslor. Eftersom känslor i hög grad också styr män så kan man fråga om de inte bör styra ännu mer? Än mer naturligt oförstörda anses barn vara, så vi får en emotionell och infantiliserad debatt. Men reklammänniskorna glömmer inte bort kvantitetens betydelse. Vi tvingas lyssna till ändlösa upprepningar av ”alla människors lika värde”, men aldrig ett resonemang vad det betyder och vad det har för relevans. Vi lever i en värld där de PK-troende som en sorts gremlins tränger sig in överallt. Hegemonin kritiseras sällan, utan även de kritiska söker modifiera den egna åsikten så den blir PK-kompatibel istället för att ses som ett uppror mot det konventionella vilket stör den fridsamma stämningen. Den som är partiell kättare betonar sin starka PK-tro i andra frågor för att inte blockera lyssnarna och inte själv bli pariastämplad. Frågan bör ställas: är detta en sjuk kultur? Svaret måste rimligtvis bli jakande.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Nyheter från förstasidan

Cissi Wallin döms för grovt förtal

Får villkorlig dom. Ska betala skadestånd på 90.000 kronor.0 

Ekonominyheter

Klarnas kreditförluster fördubblade när fler än någonsin söker skuldsanering

Inkassojättens kundförluster 1,2 miljarder.. "Det finns ett stort behov" av att slippa betala i Sverige nu, enligt Kronofogden.0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.