En demokrati kännetecknas av pluralism. Olika frågor belyses från olika perspektiv och med motstridiga argument så att de som följer debatten kan utveckla en genomtänkt position. Den öppenheten bör naturligtvis inte bara gälla småfrågor eller personfrågor – en politiker gillas av vissa personer, men ogillas av andra. Det är framförallt de stora frågorna som kräver en allsidig debatt med genomtänkta och transparanta åsikter för och emot: skattetrycket, pensionsnivån, invandringen, multikulturalismen, medlemskap i EU och Nato.
Den politiska kulturen i den svenska eliten gillar konsensus och strävar efter ”breda lösningar” (över blockgränsen) i stora frågor så att de kan avföras från debatten. Detta konsensusideal är i konflikt med demokratiska ideal och är en stark kraft som skyddar dåliga lösningar.
Mycket gott kan sägas om kompromisser – speciellt när det är en ren intressekonflikt som kan lösas med att ”man går halva vägen var”. Men det går också att notera mycket negativt om kompromisser. Ett gammalt skämt är att en kamel i själva verket är en häst, en häst som ritats av en kommitté. Den som funderar på en politisk kompromiss bör betänka hur bra den är jämfört med den rådande lösningen. Att uppnå en kompromiss bör inte ses som ett självändamål. En eftergift som innebär en försämring av ens föreslagna lösning kan vara praktiskt politiskt nödvändigt, men för det behöver man inte lägga ner ansträngningarna att uppnå ett steg till. Diskussionen om framtidens lösning bör fortsätta även när man tagit ett etappbeslut.
Om politikerna själva får välja blir det ofta fokus på pseudofrågor som ”politiskt förtroende” och ”ett enigt kontra ett splittrat regeringsalternativ”. En mer intelligent lösning kräver att radikala mål ställs mot varandra och att det förs raka resonemang. Uppdelning i genomförandesteg och teknikaliteter är däremot frågor för representanter och myndigheter, inte för väljarkåren.
Politikernas varning för polarisering är ett indirekt försvar för de många dåliga kompromisser som de gjort och inte vill ändra på. Logiken i många uppgörelser är inte tillräckligt bra för att kunna presenteras. Politikerna vill ha ett sammanhållet samhälle där det mesta är ”politiskt möjligt”. Det bör finnas många entusiastiska sympatisörer med en låg grad av antagonism. De frågor som tas upp leder till en ljummen politisk temperatur. Politikerna får då en hög handlingsfrihet för sina bra och dåliga lösningar.
I klagomålen mot polarisering ligger att det uppstår två extrema positioner som fångar intresset, medan den lite grötigare kompromissen i mitten hamnar i skuggan. Men det finns inte en naturlig sansad mittpunkt som man hamnar i om polariseringen undviks. Det sägs att Sverige är så litet att det bara finns plats för en åsikt i taget. Men det är knappast geografin som är orsak till detta utan konsensusmentaliteten. När polarisering förbjuds så blir det en hoptryckt åsiktskorridor. Det finns inte två åsikter i olika frågor utan bara två fraktioner, ”entusiasterna” och ”lagomlaget”. De senare är inte emot utan för, men detta något förbehållsamt. De bromsar, men de drar inte åt ett annat håll.
Status quo är inte en fix position utan en som glider i entusiasternas riktning samtidigt som lagomlaget framstår som de dominerande i den bemärkelsen att det som de förespråkar nästan alltid är det som råder. Entusiasterna bryter dock inte med det bestående, framförallt inte med den rådande rörelsen, utan står för en fortsatt utveckling enligt den etablerade konsensusen för vart vi är på väg. I Sverige är de pågående förändringarna en del av den rådande ideologin. Det är ofta lagomlaget som löper risk att bli sedda som motståndare till den naturliga utvecklingen av status quo. Sverige är inte lagom, utan drivs mot extremism då det inte finns ett intellektuellt motstånd och en ifrågasättande debatt. Det finns bara en väluppfostrad medelklass som läst vad man bör tycka samt en stor grupp ointresserade och resignerade som noterat vad som är elitens åsikt och att det är futilt eller farligt att gå emot. De tiger, vilket kan tolkas som samtycke.
Ett demokratiskt samhälle ska vara ett samhälle med pluralism och en sådan kräver en polariserad debatt – några är för några är emot. Man måste förstå möjligheter och risker innan man börjar söka medelvägar och kompromisser. Men i Sverige hyllar politikerna breda lösningar, vilket avslutar debatten som nu inte längre upplevs dom lika aktuell då beslut redan fattats. Det ses som en dygd att fatta ett beslut innan det blivit debatt och polarisering. Den breda lösningen leder vidare till fler breda lösningar i tangentens riktning. Det blir tanklöst och extremt – och enhälligt som i DDR.
Invandringen till Sverige har höjt temperaturen och sprängt en del tidigare stabila ramar. Sverigedemokraternas framgångar visar att de etablerade partierna inte fångat upp en stark opinion och hamnat i otakt med väljarkåren. Kritikerna har inte varit tysta – de har tystats. De idoga försöken att beskriva kritikerna som extrema och polariserande har vunnit gehör men inte satt stopp. Sakta växer insikten om att den förda politiken inte är lagom utan extrem. Den multikulturella förändringen leder till nya problem. Få eliter är så ovana och hämmade som den svenska att hantera sådana situationer. En närmast antiintellektuell grupp styrs av etikettord och koder för vad som får sägas och göras, istället för vad situationen kräver.
Myndigheter delar denna vilsenhet. Polisen berättar hulkande att all deras tid går åt att utreda de frekventa morden mellan kriminella grupper. Dessa ansträngningar ger inga resultat då gängen vill lösa dessa konflikter själva. Inga vittnen träder fram så morden blir olösta. Som en följd av polisens oförmåga att prioritera rätt blir en rad lösbara brott ouppklarade. Beslutsfattare koketterar med att inte ens förstå att det är en prioriteringsfråga.
Media delar konsensusens fördomar; vi måste inkludera bättre. P1 hade ett långt reportage om begravningen av tre unga kriminella som avrättats av sina motståndare i ett gängkrig. Det presenterades i radion som en statsbegravning. Som lyssnare undrar man hur media tänker. Har de förhoppningen att detta reportage skulle tolkas som ”respekt” och ”inkludering”, så att de kriminella nu kunde bli lite mindre våldsamma?
Ett sätt att undvika polariseringen och konflikt är genom multikulturell anpassning. Olika etnicitet leder i Sverige som i andra länder till en rad konflikter. Statsmakten söker nu motverka detta genom att minska pluralismen, yttrandefriheten, i samhället. Men detta är en dålig och farlig kompromiss med demokratins principer. Vi blir inte längre lika inför lagen utan vissa grupper ses som offergrupper som ska omhändertas med extra hänsyn. Deras känslighet för kränkningar och krav på respekt leder statsmakten till usla eftergifter. Den som fått extra privilegier uppmuntras till att försöka få fler. De missgynnade som protesterar mot detta känner sig med rätta som diskriminerade av denna politik som är inspirerad av hyllade trossystem som antirasism, feminism m.m.
Men en regim som främst värnar sina egna medborgare sköter sitt uppdrag medan den motsatta prioriteringen kan rubriceras som ”trolöshet mot huvudman”. Den politiska klassen i Sverige är starkt misstänkt. Statsmakterna i Västeuropa rör sig i auktoritär riktning för när politikerna tappar i demokratiskt stöd, så tappar de tron på demokrati. De har större tilltro till den egna förmågan att styra och ställa. De nya innevånarna från tredje världen verkar knepiga på många sätt, så därför anser etablissemanget att det är de gamla fogliga medborgarna som ska omskolas. Det har visat sig svårt att integrera invandrarna i Sverige, varför då inte istället integrera svenskarna in i ett multikulturellt EU?
