Trots feminismen i samhället återkommer jultomten varje år i samma form, utan någon större genusdebatt.
Det är anmärkningsvärt, enligt Jens Rydström, professor i genusvetenskap vid Lunds universitet.
– Många svenska föräldrar är idag progressiva och medvetna om genusfrågor. Detta verkar dock inte ha lett till att våra binära julritualer ifrågasätts. Vi människor går liksom in i, och sedan ut ur, denna könsbestämda tradition, säger han.
Rydström pekar på att den moderna bilden av jultomten varit förvånansvärt stabil sedan 1800-talet, förstärkt av litteratur, illustrationer och senare reklam. Tomten framställs som en godmodig och trygg fadersfigur, något som enligt den så kallade genusvetenskapen placerar honom i kategorin ”den välvillige patriarken”.
– Jultomten som vi känner honom är en stabil figur, en godmodig far och familjens överhuvud, så länge hans makt inte utmanas, säger Rydström.
Den välvillige patriarken skiljer sig enligt genusvetarna från mer aggressiva mansideal, men bygger fortfarande på traditionella könsroller där makten sällan ifrågasätts. Att detta accepteras beror, enligt Rydström, på tomtens nära koppling till barn och familjeliv.
– En anledning till att vi tenderar att blunda för detta är att jultomten är den ultimata fadersfiguren. Hans existens är helt och hållet baserad på barn; utan barn – ingen jultomte.
Rydström konstaterar i en föreläsning att julen ofta kritiseras, men beklagar att detta sällan görs ur ett genusperspektiv.
– Julen kritiseras ju hela tiden. Då handlar det ju inte om kön utan det handlar om köphets och frosseri och klasskillnader. Kanske borde vi titta lite mera på könsrollerna också kring julen, säger han och fortsätter:
– Jag menar, är det så självklart att Tomtemor kokar gröten och Tomtefar delar ut klapparna?
