Under perioden 800 till 1100 e.Kr. avskogades skogen nära kalfjällen på grund av att man då högg ned fjällbjörk för att använda till byggnadsvirke och brännved.
Idag, tusen år senare, har skogen har fortfarande inte kommit tillbaka. Det visar en studie genomförd av forskare verksamma vid SLU i Umeå och vid vid Silvermuseets forskningsinstitut INSARC i Arjeplog.
Studien publiceras i tidskriften Ambio och sammanfattar resultaten från ett större tvärvetenskapligt projekt. I området som studerats finns så kallade Stállobosättningar. De anlades framförallt under vikingatiden i björkskogen närmast kalfjällen från norra Jämtland till norra Norrbotten och hör sannolikt samman med domesticeringen av ren.
Modelleringar visar att avskogningen kring boplatserna bara tog några hundra år och kunde endast ske ifall de utnyttjades längre perioder under höst, vinter och vår då vedbehovet var som störst. Enbart sommarboende påverkade inte skogstillståndet nämnvärt.
Då områdena avskogats och vedbristen var ett faktum övergavs boplatserna. I de fall bosättningarna låg på plana sedimentterrasser har effekterna dessutom blivit bestående. Det beror på att avskogningen följdes av flera faktorer där ett kallare klimat, en begränsad naturlig föryngring av fjällbjörk, en näringsutarmning av marken samt ett fortsatt lågintensivt utnyttjande av områdena har samverkat under lång tid. Dessa marker är helt enkelt för näringsfattiga för att kunna beskogas av fjällbjörk idag fastän klimatet blivit varmare under de senaste decennierna och björk växer och föryngrar sig i omgivande fjällområden.
Resultaten visar tydligt hur känsliga fjällens ekosystem är för störningar och att effekterna kan finnas kvar under väldigt lång tid.
