Att Quickaffären är en av de största skandalerna i det svenska rättsväsendets historia råder det inte längre någon tvekan om. Thomas Quick en småkriminell missbrukare och dömd sexualbrottsling lyckades under närmare ett decennium lura hela sin omgivning att tro att han begått ett stort antal bestialiska mord.
Berättelsen om Thomas Quick är så osannolik och absurd att det bitvis är svårt att ta till sig att den inte är ren fiktion. Men ibland överträffar verkligheten dikten. Polisutredare, psykoanalytiker, läkare, advokater och åklagare har varit inblandade i affären. Om detta berättar Dan Josefsson i Mannen som slutade ljuga.
Boken skildrar fenomenet Thomas Quicks tillblivelse, och människorna som såg till att det kunde ske. Hur kunde så många låta sig duperas av Quicks osannolika berättelser? Det är frågan som Josefssons framställning kretsar kring. Intressant nog upptäcker han att alla dessa personer har en gemensam nämnare: Margit Norell.
Norell var en av den svenska psykoanalysens pionjärer. Hon var inte själv någon nyskapande teoretiker. Hennes teoretiska grund var ett hopkok av många olika influenser. Norells tveklöst viktigaste inspiration kom från makarna Erich och Frieda Fromm. Den nämnde Erich var Frankfurtskolans mest framgångsrika uttolkare av psykoanalysen och bidrog till att föra teorin i en marxistisk riktning. Nämnas bör att även Margit Norells ideologiska hållning var konsekvent vänsterinriktad.
Varför är Norell viktig i det här sammanhanget? Det kan låta osannolikt, men skrapar man på Quickutredningens yta finner man att nära nog alla drivande personer hade en eller annan koppling till Norell. Alla Quicks terapeuter vid Säter där han vårdades hade både gått i terapi hos, och handletts av, Margit Norell. De var hennes lärjungar.
Göran Källberg, som var med och grundade kliniken på Säter, var under många år en lärjunge till Norell. Minnesforskaren Sven Å Christiansson, vilken med stöd av sin vetenskapliga auktoritet gav trovärdighet till Quicks utsagor, hade även han en stark koppling till Norell. Hennes teori gick ut på att psykiska problem så gott som alltid kan spåras till sexuella övergrepp under barndomen. Övergrepp som sedan lever kvar i psyket som undanträngda minnen.
Undanträngda minnen är ett nyckelord i det här sammanhanget. Seriemördaren Quick blir ett faktum först när Quick börjar minnas de fruktansvärda brott han ska ha begått men på något sätt trängt undan från sitt medvetande. Quick kommer till Säter efter att ha genomfört ett synnerligen klantigt bankrån. Men att han också skulle gjort sig skyldig till en serie bestialiska mord är något som börjar komma på tal först under terapin på Säter.
Var terapin så framgångsrik att den kunde locka fram minnen som Quick själv inte haft tillgång till tidigare? Quick själv ger en annan förklaring: Anledningen till att han började prata var att han ville vara kvar på Säter. Quick var vid den här tidpunkten missbrukare, dömd för bankrån och tydligen var det inte heller lika lätt som tidigare att beviljas socialbidrag. Hans förutsättningar att lyckas i samhället var minst sagt små. Bättre då att vara kvar på en bekväm och ombonad institution. Men för att få stanna på Säter behövde han göra sig lite intressantare än han var. Quick börjar berätta. Men hans historier för snabbt längre än vad han tänkt sig. Snart får han till fullo spela rollen av att bära på undanträngda minnen av mord.
För den som läser Josefssons bok framstår det som bortom absurt att detta bedrägeri inte avslöjades på ett tidigt stadium. Det var uppenbart att Quick hade all anledning att hålla sig kvar på anstalten; inte minst för den goda tillgången till psykofarmaka. Erfarna psykiatriker borde haft med i beräkningen att de arbetar med patienter som ofta är skickliga manipulatörer. De hade goda skäl att förhålla sig skeptiska. Josefsson gör ett utmärkt jobb med att förklara varför de ändå gick med på Quicks historier. Det verkar som att alla inblandade från ansvariga läkare och terapeuter till poliser och åklagare hade någonting att vinna på att Quicks mordminnen var sanna.
Här är vissa anledningar begripligare än andra. För polisutredaren Seppo och åklagaren Christer van der Kwast var det en fjäder i hatten att i ett svep klara upp ett större antal mord, som Quick tog på sig skulden för. Säter hade tidigare råkat ut för ett större fiasko efter att man påstått sig ha botat den kände rånaren Lars Inge Svartenbrandts psykopati. Svartenbrandt hade kort efter utskrivningen begått nya brott. Nu ville kliniken ha upprättelse.
Det säger mycket om hur saker fungerade på Säter. Psykopati är liksom schizofreni en väldigt knepig diagnos, som fortfarande kommer med många frågetecken kring orsaker och symptom. Klart är emellertid att psykopati i den mån man kan tala om en sådan diagnos inte är någonting som går att bota. På Säter arbetade man med väldigt experimentella metoder.
Det gör att vi återigen hamnar hos Margit Norell och hennes teoribygge. För det var nämligen detta som utgjorde grunden för Säters behandlingsmodell i allmänhet och Quicks behandling i synnerhet. Norell trodde inte på biologiska och kemiska orsaker som förklaring till psykisk ohälsa. I hennes föreställningsvärld var sexuellt traumatiska händelser i barndomen roten till det onda.
Precis som så ofta annars med psykoanalytiska sammanslutningar rådde en sektliknande stämning. Avvikande uppfattningar var inte välkomna. Men än mer anmärkningsvärt är det förhållande flera av de inblandade hade till Norell. Återkommande är att de hade en känslomässig anknytning till henne som nästintill liknar det mellan barn och förälder. Deras agerande styrdes av en vilja att vinna Norells gunst. I det här fallet kunde Norells gillande vinnas genom att få Quick att minnas. Om Quick kom ihåg bekräftade det nämligen hennes teorier om undanträngda minnen.
Något objektivt förhållningssätt gick inte att spåra i utredningen. Flera utredare hoppade av i protest mot vad de uppfattade som en ohållbar arbetsprocess. Quickgruppen avfärdade kategoriskt all kritik och Quick själv tog synnerligen illa upp när han från olika håll anklagades för att fabulera. Under hela processen satt Norell i bakgrunden. Hennes inflytande utövades genom de många personer i utredningen som på ett känslomässigt plan stod i beroendeförhållande till henne.
Quickaffären möjliggjordes av en kombination av Norells inflytande, Quicks egna manipulationer och psykoanalytiska teorier med koppling till Erich Fromm. Men det är också intressant att fråga sig vem som egentligen manipulerade vem. Quick höll fast vid sina erkännanden så länge det var opportunt för honom. Han fick fri tillgång till psykofarmaka och stod i centrum för ett ständigt pågående drama. Men när han blev fri från sitt läkemedelsberoende började han ta tillbaka erkännandena och lyckades få resning med hjälp av nya bundsförvanter. Vem var egentligen mästermanipulatören i dramat, Norell eller Thomas Quick?
THOMAS WEBER
