Under den kinesiska, obemannade månlandningen Chang’e-5 i december 2020 grävdes ett markprov upp och transporterades tillbaka till jorden. Det har inte hänt sedan 1976.
Naturhistoriska riksmuseet ingår i den exklusiva grupp forskare som deltagit i analysen av det sällsynta markprovet och resultaten publiceras i tidskriften Science.
I markprovet hittades bergarten basalt. Det daterades med en metod som utvecklats vid Naturhistoriska riksmuseet och bygger på att mäta förekomsten av blyisotoper som har en känd nedbrytningshastighet.
Resultatet visar att markprovet innehåller basalt som ”bara” är 2 miljarder år gammalt. Tidigare månprover från Apollo-expeditionerna på 1970-talet har daterats till 3 miljarder år eller äldre.
Jonmikrosonden som finns i labbet Nordsim på Naturhistoriska riksmuseet har använts flera gånger för att datera prover från Apollo- och Luna-expeditionerna. Denna gång gjordes dateringen med liknande instrument i Kina.
Basalt kan bildas i magma vid temperaturer över 1000 grader. Vulkaner där magma kastats upp på ytan och stelnat är egentligen den enda rimliga förklaringen till hur basalt kan ha bildats på månen.
Basalt är för övrigt precis vad som kommer ur vulkanen på La Palma just nu.
Andra temperaturökningar på månen inträffar vid stora nedslag av meteoriter och asteroider som bildar månens kratrar, men från detta område saknas belägg för så stora nedslag som det hade krävts för att manteln skulle smälta och orsaka flöden av basalt.
Om vulkaner och ett upphettat inre funnits på månen så länge som till för 2 miljarder år sedan påverkar det vår kunskap om solsystemets bildande och dess kronologi. På alla planeter och månar där det finns kratrar används dessa som tidsstämplar för att kartlägga relativa tidpunkter i solsystemets utveckling. Dateringen av månens stenar är ett sätt att kalibrera denna kartläggning och är därför viktig.
