Paul Craig Roberts, fil. dr och biträdande finansminister i USA 1980-81, har jämfört kostnaderna för USA:s senaste utrikespolitiska ingripanden. I de flesta fallen har militära maktmedel använts, till oerhörda kostnader. Avsättningen av Iraks president Saddam Hussein har hittills kostat omkring 3 000 miljarder dollar. Avskaffandet av talibanregimen i Afghanistan har kostat ungefär lika mycket.
Det pågående projektet mot Iran, där USA omringat landet med tiotals militärbaser, torde redan ha kostat många gånger mer än det helt civila projektet i Ukraina. Genom att man i Ukraina har arbetat genom inhemska aktörer har inga amerikanska liv behövt offras. Det 70-tal ukrainare som fått sätta livet till har man kunnat skylla på den regering som man varit i färd med att störta.
De problem som kommer att uppstå i Ukraina är emellertid annorlunda än vad USA är vant vid från sina insatser i Mellanöstern och Asien. Tack vare sin generositet med pengar har USA:s biträdande utrikesminister Victoria Nuland mycket goda kontakter med ett flertal politiska aktörer i Ukraina. Men enligt Paul Craig Roberts bortser Nuland från landets historia. Inställningen hos befolkningen i Ukrainas västra del, inklusive Kiev, skiljer sig i en rad avseenden väsentligt mot den i landets östra och södra delar.
Väst-ukrainare (framförallt kosacker) angrep redan på 1700-talet Ryssland i allians med Sverige, som då var en europeisk stormakt. Västra Ukraina välkomnade med öppna armar den tyska invasionen av Sovjetunionen och många kämpade som frivilliga i den tyska armén. Redan under 1920- och 30-talen försökte Sovjetunionen komma tillrätta med den ukrainska bondeklassens självständiga motsträvighet genom omfattande avrättningar.
Man beslagtog även kolchosernas utsäde och hindrade livsmedelstransporter, vilket ledde till massvält med miljoner dösdsoffer. Enligt en utbredd uppfattning i Ukraina spelade sovjetiska kommissarier med judisk bakgrund en central roll i folkmordet, vilket utgör bakgrunden till de antisemitiska strömningar som förekommer inom åtskilliga grupperingar som deltagit i den ukrainska revolutionen.
Efter Tysklands nederlag i andra världskriget följde ännu en grundlig bestraffning av landet och därmed trodde sig Sovjetunionen ha lyckats med arbetet att underkuva folket i den besvärliga delrepubliken. Effekten blev emellertid den motsatta i västra Ukraina.
I östra och södra Ukraina reagerade folket mindre motspänstigt. Detta berodde dels på den geografiska närheten till Ryssland men även på äldre historiska orsaker. På det tsarryska imperiets tid bedrev Ryssland en aggressiv assimileringspolitik som syftade till att göra ukrainarna ryska, så kallad "russifiering". Denna lyckades delvis i östra Ukraina, varpå de nationellt sinnade i öst och syd successivt flyttade till den västra delen av landet. Kvar i syd och öst blev därmed de som accepterade rysk överhöghet.
Västra Ukraina blev samtidigt alltmer nationalistiskt och på den vägen har det fortsatt, medan befolkningen i öster och söder har knutit allt närmare band med Ryssland. Det är mot den bakgrunden föga förvånande att Ukrainas nyligen avsatte ryssvänlige president Janukovitj åtnjuter starkt stöd i de södra och östra delarna av landet.
I sin senaste analys befarar Paul Craig Roberts att de östra och södra provinserna på sikta kan komma att bilda ett nytt land, som fortsätter på den inslagna vägen i samverkan med Ryssland.
