Trots alla lovord så innebär samarbete anpassningar vilket bär individen emot och det blir bara omfattande om det leder till en avsevärd nytta. En viktig fördel är att samarbete ger möjlighet att konkurrera politiskt, ekonomiskt och militärt med en grupp. En ensam individ kan inte stå emot en grupp, varför individerna bildar allianser som arbetar och konkurrerar grupp mot grupp sedan historiens gryning. En hög grupplojalitet blev viktig och personer som ville få en hög hierarkisk position i sin grupp måste visa stark grupplojalitet. Detta, med den amerikanske statsvetaren Robert Putnams terminologi sammanlänkande socialt kapital, var centralt för både ledare och följare.
Men det blev nya projekt och ledarna flyttade sitt intresse bort från dem som de skulle representera mot ledande personer från andra grupper som man önskade påverka. Överbryggande socialt kapital blev en allt viktigare tillgång. En effekt av utsträckta händer mot andra grupper och deras intressen blev att den egna gruppens intressen kunde kompromissas bort. Det föreligger både samverkan och motsatsförhållanden mellan sammanlänkande och överbryggande. Saltsjöbaden innebar inte längre enbart klass mot klass utan klassamarbete. Sammanlänkande på gruppnivå kunde dock kombineras med överbryggande socialt kapital på nationell nivå.
Solidaritet har normalt varit lojalitet med den egna gruppen, men i vår tid blir graden av solidaritet alltmer valfri och opportunistisk. Individualismen minskar sammanlänkningen mellan representanterna och de som väljer dem. De valda blir allt mindre solidariska med sina uppdragsgivare utan bygger alltmer sin position på sina nätverk och deras egen lojalitet till sin grupp blir inte längre en tillgång utan en belastning. Hur de än agerade i sitt egenintresse blir det ju också i samklang med någon grupps intressen, och varför måste nödvändigtvis en viss grupps intressen prioriteras? Ja, varför skulle den egna gruppens intressen vara viktigare än andra gruppers? Att säga sig vara för ”alla människors lika värde” anses nu låta bättre än att vara solidarisk med den grupp man tillhör och representerar.
Några uttryck för den lägre graden av sammanlänkande socialt kapital kan illustreras. Mindre lojalitet visas av organizational man mot företaget som också blir mindre lojalt mot sina trotjänare. När en VD i ett företag som IBM avgick för 30 år sedan befordrades 10 personer och företaget nyanställde en vaktmästare. Idag tillsätts ofta en ny VD utifrån och med honom kommer hans förtrogna. Stann-Anders förblir vid sin läst; det är Hopp-Jerkerna som tar sig fram.
En stark gruppgemenskap ersätts som ideal med förmåga att samverka med personer från andra grupper; old boys’ networks försöker ihärdigt få allierade kvinnor och unga. För att undvika en formell kvotering används ibland preventivt en informell kvotering. Manligt kön blir ofta en belastning.
Medarbetaren ska trivas i alla sällskap. Företaget ska till världens olika länder och alla sorts nationaliteter ska in i företaget. Varje karriärist ser sig själv som lika konkurrenskraftig i ett utländskt som i ett svenskt företag. Om det inte finns en svenskfördel varför då inte vara kosmopolit? Karriärmannen ser sitt nätverk som ett bättre verktyg än solidaritet. En moderat politiker som representerar moderata väljares idéer och en socialdemokrat med motsvarande lojalitet till sina väljare har båda begränsade mandat. Det är troligare att en moderat med många socialdemokratiska åsikter och vänner och en socialdemokrat med många moderata kontakter blir de som kommer till makten i kommunstyrelsen. De man representerar ger endast en entrébiljett till makten, men det är det gränsöverskridande samarbetet, personernas överbryggande sociala kapital, som ger makt och inflytande.
Den nya osolidariska linjen märks främst i den manliga befolkningen i västerlandet. De är de som blivit alltmer grupplösa och nätverkande. I andra grupper finns det mer av lojalitet från ledare mot sin krets och större möjlighet att mobilisera gruppen för ledaren. Kvinnliga ledare driver kvinnofrågor och förväntar sig också ett stöd utifrån den gemensamma könsidentiteten. USA:s tidigare FN-ambassadör Madeleine Albright har fått mycket stöd för sitt anspråksfulla uttalande: There is a special place in hell for women who don't help other women. Det tolkas ofta som att andra rangens kvinnliga ledare har en skyldighet att stötta första rangens kvinnor, sådana som hon själv, för att inte råka illa ut i livet efter detta. Det är rätt svårt att tänka sig att få uppskattning för ett liknande uttalande av en manlig toppolitiker om krav på solidaritet på grund av kön. Situationen kan sammanfattas med att det finns en rad olika grupper – kvinnor, svarta, homosexuella, muslimer och så vidare – som fortfarande har ett sammanlänkande kapital som håller ihop gruppen. Det avvikande är det avtynande västerländska patriarkatet med svenskar i täten. Det finns många organisationer, men solidariteten med dem är flyktig; det är genom det personliga nätverket som karriäristen huvudsakligen tar sig fram. Det är dessa kotterier som samarbetar internt och motarbetar konkurrerande allianser.
I EU förväntas höga potentater som kommissionärer inte vara nationella i sin lojalitet, men det är en stor fördel om väljarna kan känna sammanlänkande socialt kapital i nationell eller i någon annan social parameter. Sarkozy uttryckte förhoppningar om identifiering med makthavarna när EU utsåg en president och en utrikesminister. Den förstnämnde var man, höger och från icke-anglosaxiskt land, den senare var kvinna, vänster och från ett anglosaxiskt land. Detta var ett försök att lansera olika känslor för samhörighet mellan medborgare och ledargarnityret som substitut till den etniska solidaritet som EU motarbetar. Unionen blir allt mindre som en demokratisk nationalstat och alltmer som det habsburgska eller bysantinska imperiet. Kritiker ser en brist på koppling till befolkningens intressen. EU:s förespråkare ser en duglig tjänstemannaklan driven av ideal och av det pågående projektets dynamik. I deras ögon utgör uppdragsgivarna, de ointresserade och okunniga medborgarna, en belastning.
Etnocentrismen avtynar också i näringslivet. Tidigare arbetade en svensk VD i ”svensk exportindustri”, nu arbetar han i ett globalt företag. Ju mindre svenskt det blir desto bättre. Ericsson slog på trumman och berättade stolt att nu hade de fler anställda i Indien än i Sverige och svenskarnas förväntas bli imponerade. Och kanske har Ericson rätt i den förväntningen. När företag fusionerar som Asea och Astra så får de nya företagen ABB och Astra-Zeneka temporärt en svensk ledning och en permanent utländsk lokalisering. De svenska företagarna är individualister, medan deras kolleger i viss mån måste anpassa sina personliga intressen efter landets. Aktieägarna ser inte heller utflyttning som ett problem. Sjunde AP fonden deklarerade för några år sedan att man beslutat att minska sin ”Sverigerisk” genom att minska den svenska andelen av fondens placering från 20 till enstaka procent. Företagsledare ser sig allt mindre knutna till sitt lag och alltmer som internationella fotbollsspelare som är öppen för att spela i ett annat lag nästa säsong. Det är bara fansen som är lojala med laget, inte spelarna, för de är alla legosoldater.
Maktsträvande män odlar sitt överbryggande socialt kapital och ser sammanlänkande till den grupp man tillhör som en sentimental restriktion mer än en tillgång. Denna opportunism har inte minst drabbat demokratin. Den sammanlänkning som tidigare fanns mellan väljare och valda blir allt svagare. Partierna är inte längre baserade på aktivister bland väljarna. De tidigare folkrörelsepartierna har blivit kaderpartier som huvudsakligen engagerar de som räknar med att försörja sig på politik i en eller annan form.
Politiken avlägsnar sig från en modernistisk logik. Enligt den skulle förslag vara rationellt motiverade med fördelar och nackdelar som vägdes mot varandra. En grupp som drabbades av ett beslut kunde kompenseras i ett annat. En premiss var att det fanns en allmännytta som de enskilda gruppintressena tog hänsyn till. I det nya politiska klimatet är allmänintresset försvunnet. Många politiker vill istället porträttera sig som företrädare för eftersatta grupper som de inte tillhör.
Medborgaren blir dock alltmer övertygad om att det är berättigat att känna stor misstro mot den politiska klassen. Politikerförakt är knappast en företeelse som bör förtalas som ett problem, utan ses som en rationell reaktion mot makthavarnas indifferens till solidaritet med dem som de ska representera.