"Allas lika värde" gäller bara för vissa

Publicerad 26 augusti 2018 kl 16.22

Kolumn. ”Alla människors lika värde” är en princip som bara gäller för de som själva anses tro på denna oklara deklaration. De som inte anses tro på alla människors lika värde tillskrivs automatiskt ett lägre värde, skriver Jan Tullberg.

Dela artikeln

Allas lika värde är en märklig regel som bara blir allt märkligare. Man kan få anse sin egen grupp värd mer än andra grupper, om många personer ser ner på denna grupp. Blir summan av övervärderingar och undervärderingar under noll kan en grupp bryta mot förbudet att se sig som bättre och ändå inkluderas som troende på tesen fast man inte gör det. Den egna överskattningen ses inte som en reell överskattning, utan som ett försvar mot andras underskattning. 

Kvinnor, muslimer och homosexuella anses vara sådana grupper som kan göra anspråk på överlägsenhet utan att detta beteende också ses som kritik av tesen. Märkligt nog ses inte feminism och black power som seriösa ideologier, utan som en ogenomtänkt revolt av förtryckta som reagerar med lite överord i vredesmod. Oberoende av vad de säger, så vill de innerst inne bara bli jämlikar.

Men det finns andra grupper som är mycket mer ringaktade och utsatta för mobbning. De rättrogna, som är för ”alla människors lika värde”, borde höja sina röster för de mobbade – men de gör de inte. Ett stort antal grupper exkluderas därför att deras åsikter ogillas, exempelvis abortmotståndare och kristna som tror på gud. Om de anklagas för att själva inte anse att alla människor har lika värde så tillskrivs de inte samma värde som de rättroende. Dessa icke-rättroende personer kan vara mycket toleranta mot motsatta åsikter, men de stämplas ändå som intoleranta. Det går däremot bra att vara intolerant om ens grupp konventionellt kallas för tolerant. Innehållet negligeras och ord omdefinieras: tolerans betyder ”jag gillar”, och intolerans betyder ”jag ogillar” en åsikt eller en grupp.

Än värre är att vissa majoriteter bedöms att ha mindre värde och behandlas nedlåtande och avfärdande, exempelvis EU-motståndare och förespråkare för en restriktiv invandring. De som påstår sig stå för alla människors lika värde gör inte det i realiteten. De behöver lägga till att principen om lika värdet bara gäller för den åsiktsgrupp som de själva tillhör och utsedda offergrupper. Dem vurmar de för, medan de som exkluderas från lika värde avfärdas med att de ogillar någon grupp som det är obligatoriskt att gilla. Det kallas i slapp propagandistisk prosa för att vara emot alla människors lika värde.

Det är en bisarr debatt där de som driver tesen inte vet vad de tror på eller varför. De bara vet vad man skall säga för att inte själv bli paria. Vi behöver inte bara fler vuxna i rummet, vi behöver fler ärliga människor som kan diskutera värderingar och politik på riktigt och inte i pseudoreligiösa termer. Det lika och höga värdet bottnar i den religiösa uppfattningen att vi alla är skapade som guds avbild.

Svenska kyrkan initierad en opinionsundersökning som sökte spåra en rudimentär kristendom i den svenska befolkningen. De tillfrågade fick ta ställning till två påståenden; A ”Människan har ett högre värde än allt annat levande. Djuren har ett lägre värde än människan.” och B ”Djur och människor har samma värde”. Endast 27 procent valde alternativ A, medan B fick stöd av 66 procent.

Enligt denna undersökning är tesen om alla människors lika värde redan utkonkurrerad av en ännu mer långtgående jämlikhet: Alla varelsers lika värde. Tesen om lika värde hotas inte främst av de som vill fokusera och exkludera, utan av de som vill inkludera fler. Många övergår från en sorts humanutilitarism till en animalutilitarism. Redan på 1800-talet drogs utilitaristiska filosofer till att det moraliskt relevanta inte är att vara i evolutionsträdets topp, utan att organismen kan känna lycka och smärta.

En rad filmer utmanar också den antropocentriska synen, den som sätter människan i centrum. I filmer som i Avatar och de om Apornas planet är det människor i huvudroller, men de är ”de andra” som är det kollektiv vilka publiken förväntas sympatisera med. Föreställningen om rasism som "den ultimata ondskan" utnyttjas när de mänskliga raserna fusioneras till den mänskliga rasen, medan den ständigt rysliga ”rasismen” nu riktar sig mot icke-mänskliga konkurrenter. En film av intresse är Distrikt nio som gjordes i Sydafrika, vilken kombinerar den nya rasismen/antirasismen med den gamla. Dygden för en antirasist och en kristen blir att älska de som inte är ens nästa, utan "den andre", som kanske är en fiende.

En intressant dystopi som utvecklar möjligheten till mänsklig självdestruktion är boken Salamanderkriget av Karel Capek från 1936. En fridsam art av salamander som är på väg att utrotas av hajar upptäcks och används av människor för undervattensarbete i hamnar och andra uppgifter som de lydigt utför. De får också en militär potential som de europeiska stormakterna tänker använda mot varandra. Salamandrarna förökar sig explosivt och behöver allt större del av kusterna. De visar sig vara lite mindre fredliga och aggressionshämmande än vad politiker och press basunerat ut. Till sist råkar England i krig med salamandrarna och tvingas gå med på en fred för att inte få sin flotta sänkt och bli avskurna från omvärlden. I fredsvillkoren ingår att försörja salamandrarna med krigsmaterial som de inte kan producera själva. Salamandrarna tvingar också de andra staterna till eftergifter; människornas tjänare håller på att bli deras herrar. 

Boken beskriver en oförmåga att se vad för risker man faktiskt tar. Militären förbereder sig alltid på att nästa krig kommer att bli en repris på det föregående kriget. De snälla ser optimism om andras avsikter som ett instrument att styra dem med. Är man misstänksam lockar man andra att göra fel, men tror man dem bara om gott så har de inte fantasi nog att hitta på något annat. Utifrån sin egen fantasilöshet gör man prognoser för andras beteende.

Många hoppas att dåliga handlingar bara orsakas av människor med tydliga skurksignalement som horn i pannan. Men goda människor producerar mycket elände trots att de enfaldigt ser sitt beteende som endast snällt och hänsynsfullt. Deras destruktivitet är inte enbart passivitet och anpassning till det onda när det börjar bli farligt, utan också av att driva frågor vars förväntade negativa effekter de inte har förstånd att se. Allt som är sockrat med tomma plusord som alla människors lika värde sväljs med hull och hår som klokt och sant, även om man helt saknar skäl och resonemang.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Har gett flera tusen vård. Hänvisar till "humanitära" skäl – möter skepsis.0 Plus

Nyheter från förstasidan

Migrationsverket pausar asylbeslut och utvisningar till Syrien

Tar till extraordinär åtgärd. "Givet läget går det helt enkelt inte att bedöma skyddsskälen."0 

Ekonominyheter

"Praktiskt redskap för statlig toppstyrning." Larm om potentiella problem med "digitala centralbanksvalutor" i redan kontantfritt samhälle.0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.