I det senaste numret av The Wilson Journal of Ornithology beskriver Olle Terenius vid SLU:s institution för ekologi hur han vid tre tillfällen observerat knölsvanar som färdas i hög hastighet på vattnet i flera hundra meter med hjälp av vinden. Vindsurfande svanar har siktats i Hjälstaviken utanför Uppsala, i Brunnsviken i Stockholm och i Krankesjön i Lund.
– Detta får mig att tro att fenomenet inte är begränsat till en viss plats eller några enstaka fåglar. Jag hoppas att denna artikel gör att fler får upp ögonen för vindsurfande knölsvanar och att vi får en bättre bild av hur utbrett beteendet är, säger Olle Terenius i ett utskick.
De experter, med djupa insikter i litteraturen om knölsvanar, som har granskat artikeln och den film som har tagits säger sig ha varit ovetande om att knölsvanar kan ta sig fram på detta sätt.
– Jag tror att anledningen till att detta inte finns omnämnt i litteraturen är att ornitologer som är ute i fält endast snabbt noterar att de ser en knölsvan och prickar av den på listan, medan den allmänhet som har observerat vindsurfande svanar tänker att detta redan är ett välkänt fenomen, säger Olle Terenius.
Knölsvanen är med sina 10 kilo den tyngsta fågel som kan flyga och den kan inte starta i stark medvind utan behöver en lång startsträcka i motvind för att kunna lyfta. Att snabbt kunna förflytta sig i medvind några hundra meter är därför en omständlig procedur om de ska flyga. När de istället vindsurfar, kan svanarna starta direkt och med hjälp av vinden rör de sig snabbt, ungefär två svanlängder per sekund.
– Troligen är beteendet alltså ett sätt att spara energi. Ifall de hade simmat i samma hastighet, hade det motsvarat ett intensivt träningspass, ungefär samma ansträngning som för en människa som spelar squash, säger Olle Terenius.
