De flesta studier som undersökt hur spridningen av jordbruket gick till har fokuserat på centrala och norra Europa. Hittills har man vetat mindre om hur detta skedde på den Iberiska halvön.
I en nya studie, som publiceras i PNAS, har forskarna studerat åtta individer associerade med arkeologiska lämningar från bondekulturer i El Portalóngrottan vid den välkända antropologiska fyndplatsen Atapuerca i norra Spanien.
– El Portalóngrottan är en fantastisk fyndplats som bevarat artefakter otroligt väl, säger Cristina Valdiosera forskare i paleogenetik vid Uppsala universitet och La Trobe University i Melbourne, en av studiens huvudförfattare.
– Varje år hittar vi ben från människor och djur samt artefakter som stenverktyg, keramik och föremål gjorda av ben och metall. Grottan är som en detaljerad bok om de senaste 10.000 åren och bidrar till en fantastisk förståelse av den här perioden. Organiska lämningar har bevarats mycket bra och det har gjort det möjligt för oss att studera det genetiska materialet som kompletterar arkeologin, säger Cristina Valdiosera i ett pressmeddelande.
Från dessa individer som levde för 3.500-5.500 år sedan har forskarna tagit fram den första helgenomsekvensen från tidiga iberiska bönder och observerat att dessa delar en historia som är lik den hos tidiga bönder från centrala och norra Europa. De har sitt ursprung från en sydlig befolkningsvåg som efterhand blandade sig med lokala jägare/samlare. Därmed kan forskarna slå fast att jordbruksförfarandet spreds även till Iberiska halvön med hjälp av migration.
Forskarna noterar att även om den tidiga iberiska populationen delar dessa likheter med andra europeiska bönder så har de tidiga iberiska jordbrukarna sina egenheter.
– Vi visar att den genetiska komponenten från jägare/samlare ökar med tiden under flera tusen år, vilket betyder att senare jordbrukare var genetisk mer lika jägare/samlare än deras förfäder som tog med sig jordbruket till Europa, säger Torsten Günther, forskare i populationsgenetik vid Uppsala universitet och en av studiens huvudförfattare.
– Vi ser också att olika jordbrukare blandade sig med olika jägar/samlar-grupper över Europa. Till exempel blandade sig iberiska jordbrukare med iberiska jägare/samlare och skandinaviska jordbrukare blandade sig med skandinaviska jägare/samlare, säger Cristina Valdiosera.
Studien visar också att jämfört med alla nutida spanska grupper så är individerna från El Portalón genetiskt mest lika nutida basker. Baskerna har fram tills nu – baserat på deras distinkta kultur, icke-indoeuropeiska språk men också tidiga genetiska studier – trots varit en befolkning med lång närvaro i området. Förmodligen längre än 10.000 år.
– Våra resultat visar att baskerna kan spåra sin härkomst till de tidiga grupperna av jourdbrukare från Iberiska halvön. Detta tvärt emot tidigare uppfattningar om att dagens basker är en befolkningsspillra som kan spåra sin härkomst till mesolitiska jägar/samlar-grupper, säger Mattias Jakobsson, professor i genetik vid Uppsala universitet, som lett studien.
– Skillnaden mellan basker och andra iberiska grupper är att de senare har blandat sig med migranter från öster och från norra Afrika, säger Mattias Jakobsson.
Dessa nya fynd bidrar med ny kunskap om de demografiska processer som ägt rum i Europa och på den Iberiska halvön de senaste 5.000 åren och lyfter fram de unika möjligheter som uppstår när arkeologer, antropologer, lingvister och genetiker samarbetar i analysen av uråldrigt dna.
– En av de fantastiska sakerna med att jobba med förhistoriskt dna är att informationen som framträder blir som att öppna en tidskapsel, säger Torsten Günther.
– Genom att se likheterna mellan moderna basker och dessa tidiga jordbrukare ser vi direkt att baskerna har levt relativt isolerade de senaste 5.000 åren, men inte mycket längre än så, fortsätter han.
