I 25 år har forskare följt läderbaggen i ekhagar i Östergötland. Det är en av de längsta studierna av en art som lever i gamla träd. Under den tiden har populationen i området varit relativt stabil, medan den har varierat i enskilda träd. De träd som var superträd för läderbaggarna för 25 år sedan har bytts mot nya favoriter.
Läderbaggen är en ganska stor skalbagge (ca 3 centimeter) som lever i hålträd – i Sverige hittar vi den vanligtvis i ekhagar. Fast hittar den gör man egentligen ganska sällan. De håller sig mest inne i trädet. Ibland kan man se dem krypa runt på stammen eller flyga en bit. Om man har turen att träffa på en läderbagge kan man känna en särpräglad doft som har liknats vid doften av läder eller aprikos. Det är ett feromon som hanarna avger för att locka till sig honor.
Läderbaggar lever länge som larver, 3–4 år. Även som vuxna stannar de helst i samma träd och när de koloniserar nya träd vill de inte förflytta sig så långt.
– Det tar lång tid innan man kan se trender för en sådan art. Ändå är det ovanligt med så här långa studier. Och det hade inte gått om vi inte hade samarbetat med andra ekologiforskare som har varit intresserade av läderbaggen av olika orsaker. Under flera år leddes fältarbetet av forskare som framförallt var intresserade av läderbaggens feromoner, säger Thomas Ranius, professor i naturvårdsbiologi på SLU.
Han började studera arten för 25 år sedan när han var doktorand. Då var han och hans kollegor de första som använde fallfällor i hålträd. Metoden går ut på att man fångar baggarna, märker dem och sedan ser hur många märkta och omärkta baggar man fångar vid nästa tillfälle. Med hjälp av en matematisk modell kan man då uppskatta populationens storlek i varje träd.
Nu har Ly Lindman, som tillhör Thomas Ranius forskargrupp, följt upp inventeringen. Studien visar att populationen i hela området (metapopulationen) har varit relativt stabil men att populationen har ökat eller minskat i de enskilda träden. De träd som var superträd för 25 år sedan med många fler läderbaggar än andra träd hade bytts ut mot nya superträd. Under optimala förhållanden kan upp till 100 individer per år kläckas i ett enskilt träd.
Chansen att ett träd koloniserades under de 25 åren var störst för träd som inte hade varit ihåliga så länge och som hade nära till andra hålträd. Sannolikheten för att läderbaggarna helt skulle ha övergett ett träd var högre om det var större.
– Läderbaggarna vill ha levande träd. Därför är det viktigt att se till att de äldre träden lever så länge som möjligt. Men det måste också finnas träd som kan bli superträd i framtiden. Därför är det ett problem att det ofta finns få yngre träd i många ekhagar, säger Ly Lindman.
Läderbaggen anses vara mindre hotad i dag än vad man bedömde det som för 25 år sedan. Men om det inte finns några lämpliga träd att flytta till på sikt kan det gå utför. Det gör att det finns risk för att läderbaggen framöver försvinner från glesa ekområden, där hålträden står för långt ifrån varandra.
En naturvårdsåtgärd som kan bli aktuell är att skada yngre träd så att de snabbare blir hålträd. Det är inte bara läderbaggen som kan gynnas av det, utan också andra arter som är beroende av gamla träd.
