Jorden passerade då igenom perseiderna, ett meteorbälte av is och gruspartiklar i rymden som lämnats kvar av kometen Swift-Tuttle. När jorden passerar genom meteorbältet faller hundratals av stenarna som meteorer mot jorden och det är då man ser stjärnfall.
Nasa skriver på sin hemsida att man som bäst kan se ett hundratal stjärnfall i timmen när jorden passerar perseiderna. I år var förutsättningarna dessutom extra gynnsamma tack vare att det var nymåne och det därför var en extra mörk himmel man blickade upp på.
Swift-Tuttle passerar solen en gång vart 133:e år och ligger i en omloppsbana som gör att forskarna tror att det finns en risk att den förr eller senare kommer att kollidera med jorden. En sådan kollision ligger dock, som tidigast, flera tusen år fram i tiden.
I boken Impact som gavs ut av Oxford university press 1997 beskrivs Swift-Tuttle som det "enskilt mest farliga föremål som mänskligheten känner till". Om kometen träffar jorden kommer smällen vara 27 gånger mer kraftfull än den som krävdes för att skapa Chicxulubkratern i Mexiko – det meteoritnedslag för omkring 65 miljoner år sedan som man tror utrotade dinosaurierna tillsammans med mer än 75 procent av jordens arter.
