Inom den samtida kulturen finns det sannolikt inga företeelser som upplevs som så förlegade som hjältedyrkan och hjältemod. Sådant är svårt att förena med liberala och socialistiska värderingar. Det betyder emellertid inte att idén om den klassiska hjälten har försvunnit den har bara halkat lägre ned i den kulturella hierarkin. Den återfinns numera sällan i den så kallade finkulturen. Men för den som kan tänka sig att botanisera i lägre kulturella regioner finns det mycket att upptäcka.
Lägre kulturella regioner ska i det här sammanhanget inte uppfattas som ett nedlåtande omdöme. Det är bara sagt i meningen att det handlar om kategorier som traditionellt inte riktigt brukar tas på allvar till exempel datorspel, serietidningar och fantasyböcker. Vi talar om genrer som brukar betraktas som lättsammare underhållning och tidsfördriv för företrädesvis barn, ungdomar och unga vuxna.
Det betyder att de flyger under radarn på ett annat sätt än finkulturen, vilket medför att berättelser som inte kan formuleras i andra sammanhang, kan berättas här. Formatet kan ibland anklagas för att vara i simplaste laget med muskulösa män, stereotypt vackra kvinnor och ändlösa våldsorgier. Men där finns också annat.
Idén om hjälten är inte okomplicerad. Trots det finns det en tendens inom modernt berättande att pressa in hjälterollen i schablonartade historier. En god kraft ställs mot en ond, varefter den goda sidan alltid vinner i slutet. Men i kulturens lägre regioner har en mer komplex hjälteroll delvis bevarats. Där har några av de mest fascinerande hjältarna inom samtida kultur gestaltats. De blir intressanta eftersom de samtidigt förkroppsligar både gott och ont på ett sätt som vore otänkbart i exempelvis en film som riktar sig till en större publik.
En sådan hjälte är The Punisher. Karaktären skapades av seriebolaget Marvel Comics i mitten av sjuttiotalet och gavs tidstypiskt nog en bakgrund som Vietnamveteran. Handlingen börjar med att Frank Castle som The Punisher egentligen heter får se sin familj skjutas ner av gangsters i centrala New York. Efter det inleder han en hämndkampanj som riktar sig mot allehanda varianter av kriminella.
Det är en inledning som vid det här laget har blivit en klyscha. Men det är inte den som gör serien intressant. Det intressanta är att The Punisher inte är någon vanlig, okomplicerad hjälte.
The Punisher tar sig rätten att döda kriminella. På sätt och vis upplöser det distinktionen mellan honom och brottslingarna han ger sig på. Det skulle mycket väl gå att argumentera för att det är ganska liten skillnad mellan honom och dessa. Han är för brutal och för skoningslös för att tolereras av ordningsmakten. Ett stående inslag i handlingen är att han är lika jagad som brottslingarna han i sin tur jagar. Men detta tillhör på något sätt idén om hämnaren. Hämnaren som hjälte är ett av de mest intressanta temana i västerländsk kultur. Det ger möjligheten för en berättare att skapa en karaktär som kan begå varje överträdelse, men ändå rättfärdiga sina handlingar med ett ädelt syfte.
En komplex hjälte som ligger närmare i tiden än The Punisher är Oberyn Martell, som figurerar i romanserien A Song of Ice and Fire. Liksom The Punisher är Oberyn Martell en hämnare, som söker rättvisa för sin mördade syster. På samma sätt är han en komplicerad karaktär vars moraliska status är minst sagt tveksam. Han kallas The Red Viper på grund av sin vana att förgifta sina vapen före strid. Det finns ett mått av skoningslöshet över karaktären som gör honom betydligt mörkare än den gängse uppfattningen om hur en hjälte bör vara. Samtidigt väcker hans i grunden ädla syfte läsarens sympatier.
Mörka karaktärer som The Punisher och Oberyn Martell är i någon mån tecknade med ett större djup än deras mer rekorderliga motsvarigheter. Den västerländska traditionen är inte främmande för att hjältefigurer begår oerhörda överträdelser. Ett känt exempel är Akilles som, efter att ha dödat trojanernas främste hjälte Hektor, släpar hans kropp efter sin vagn för att sedan stympa och skända den.
Det är intressant att notera att Akilles figurerar i Iliaden, som allmänt betraktas som ett av de största verken inom den västerländska kulturkretsen. Men om liknande teman ska behandlas av en samtida berättare måste det för det mesta ske inom genrer som få skulle beskriva som civilisationens mest framstående. Hjältetemat brukade vara en självklarhet men är det inte längre.
THOMAS WEBER
