Forskare vid Naturhistoriska riksmuseet och Stockholms universitet har sekvenserat stora delar av arvsmassan från 98 ullhåriga mammutar från olika fyndplatser i Sibirien. Benen och tändernas åldrar varierade från 60.000 år till de sista ullhåriga mammutarna som levde för 4.000 år sedan.
För att ben och tänder ska bevaras i tusentals år måste mammuten begravas av till exempel jordmassor, lera eller vatten. Det verkar alltså, enligt studien som nu publiceras i Current Biology, som att hanar oftare fastnade i denna typ av naturliga fällor jämfört med honor.
– Den rimligaste förklaringen är att hanar utsatte sig för större risker, och därför oftare föll genom isen på sjöar eller fastnade i gyttja, säger forskaren Patricia Pečnerová i ett pressmeddelande.
Forskarna utesluter att det föddes fler hanar eller att könen hade en skillnad i benstruktur som gjorde dem olika känsliga för nedbrytning och söndervittring.
Eftersom mammutarna inte finns kvar kan forskarna bara spekulera om deras beteendemönster. Varför skulle hanar oftare än honor ha gått ut på lerig mark eller svag is? Dels är en skillnad mellan hanars och honors riskbenägenhet vanligt förekommande i djurvärlden. Men frågan kan också besvaras med hanars okunskap om naturens faror. En okunskap som kan bero på mammutars sociologiska struktur.
Forskarna tror att mammutar levde i matriarkala grupper precis som elefanter gör idag. I gruppen ingår honor av alla åldrar och alla ungar som föds. När hanarna blir könsmogna lämnar de gruppen och lever antingen ensamma eller i grupper med andra hanar.
Kunskapen om omgivningens olika faror anses vara större i den matriarkala gruppen med erfarna honor. Där kan också hjälp finnas om en mammut fastnade i till exempel lera.
Metoden som forskarna presenterar kan även användas på andra utdöda djur.
– Det här resultatet visar att forskare inte kan utgå från att fossilfynd har en slumpmässig eller jämn könsfördelning, säger Love Dalén, professor vid Naturhistoriska riksmuseet.
