Paret, som är bosatta på en ort utanför Kristianstad, fick barn den 7 augusti 2016. Den 9 september samma år ringde de till SOS Alarm och berättade att dottern inte andades.
Ambulans kom snabbt till platsen och dottern fördes till sjukhus men hennes liv gick inte att rädda. Hon dog, enligt ett rättsintyg i målet, drygt fyra veckor gammal till följd av en hjärnblödning.
Dottern hade under sin livstid blåmärken i ansiktet/på huvudet vid tre tillfällen och vid dödsfallet ett flertal revbensfrakturer. Ett antal frakturer var färska och kan enligt rättsintyget vara en följd av återupplivningsförsök. 20 frakturer var icke-färska och bedömdes i intyget vara 1–2 veckor gamla.
Åklagaren har påstått att dottern blev misshandlad i hemmet av kvinnan och mannen eller någon av dem och att de orsakade hennes död genom att inte i tid ta henne till adekvat vård. Åklagaren har däremot inte påstått att paret orsakade hjärnblödningen.
Men den utredning som har lagts fram är enligt dagens dom i Kristianstads tingsrätt inte sådan att det är "i praktiken uteslutet" att dotterns blåmärken och revbensfrakturer uppkom på annat sätt än genom annans våld. Det kan alltså finnas någon annan (medicinsk) förklaring och rätten anser det därför inte bevisat att paret eller någon av dem – i vart fall inte med uppsåt – orsakade dotterns blåmärken eller revbensfrakturer genom aktivt handlande.
När det gäller blåmärkena anses det inte bevisat att någon medicinsk åtgärd i form av exempelvis smärtlindring skulle ha vidtagits om dottern hade kommit till vårdinrättning. Att hon inte kom under vård på grund av blåmärkena kan därför enligt domen inte anses ha lett till någon (ytterligare) smärta. Redan av den anledningen kan kvinnan och mannen i den delen inte dömas för misshandel genom underlåtenhet. Det har framkommit uppgifter som tyder på att det inte märktes på dottern att hon hade ont på grund av revbensfrakturerna.
Det är därför enligt tingsrätten inte möjligt att dra slutsatsen "att kvinnan och mannen eller någon av dem måste ha insett att det fanns en risk – i vart fall inte en avsevärd sådan – för att dottern hade ont".
"Det är därmed i den delen inte bevisat att de eller någon av dem med uppsåt orsakade dottern (ytterligare) smärta genom att inte ta henne till vårdinrättning. Rätten kan inte heller se att det är bevisat att kvinnan och mannen eller någon av dem på annat sätt skulle ha misshandlat dottern genom underlåtenhet. Slutligen är det inte bevisat att dottern – innan samtalet till SOS Alarm – uppvisade ett sådant mående att kvinnan eller mannen borde ha dragit slutsatsen att hon svävade i livsfara. Åtalet för vållande till annans död kan därför inte bifallas", skriver Kristianstads tingsrätt.
