– Vårt arbete visar att vi har haft en enorm så kallad isshelf i Norra ishavet, det vill säga runt Nordpolen, för omkring 140.000 år sedan. Den försvann troligen ganska snabbt och försvinnandet var sannolikt en viktig del i att få hela deglaciationen att komma igång på allvar, säger Martin Jakobsson, professor vid Institutionen för geologiska vetenskaper vid Stockholms universitet i ett pressmeddelande.
Under den internationella expeditionen 2014 kunde forskare vid Stockholms universitet, i samarbete med forskare i Göteborg, USA och Ryssland, med hjälp av isbrytaren Odens avancerade ekolod, se spår av istidens stora isshelfar på havsbottnen uppe i centrala Arktis.
Resultaten, som publiceras i den vetenskapliga tidskriften Nature, visar att Norra ishavets isshelfar har varit så stora att de många gånger överträffar de som finns runt Antarktis i dag, vilket bekräftar den rent teoretiska hypotes som lades fram på 70-talet. Isen var omkring en kilometer tjock och när den drog fram över bland annat Lomonosovryggen, en bergskedja på havsbottnen, lämnade den djupa och uppåt flera hundra meter breda spår efter sig, som om en enorm kratta dragits över botten.
– Vi kan lära oss väldigt mycket av spåren från dessa stora isshelfar som har haft en stabiliserande effekt på landisarna de kopplar till. Både Grönland och Antarktis har tappat mycket yta av sina isshelfar under de senaste årtiondena. Spåren efter hur fort istidens isshelfar brutits upp och hur det påverkat intilliggande landisar kan ge viktig information om hur den Västantarktiska isen och glaciärutlöpare från Grönland påverkas om isshelfarna där bryter upp, säger Martin Jakobsson.
