Citat från s. 38-39, Korståg
Nästa steg var att utse en ledare. Urban II ville försäkra sig om att expeditionen var under hans kontroll. Ledaren måste vara en kyrkans tjänare. Med enhälligt stöd från kyrkomötet i Clermont valdes biskopen av Le Puy, Adhemar de Monteil, en man i medelåldern som redan för nio år sedan hade gjort en pilgrimsresa till Jerusalem. Han ansågs självskriven därför att han var den förste som besvarat Urban II:s appell. Redan i augusti hade han träffat påven i Le Puy, och då hade de säkert talat med varandra om expeditionen. Mycket talar för att händelserna på kyrkomötet inte var så spontana som de verkade. Biskop Adhemar de Monteil ansågs vara en god predikant, taktfull diplomat, vidsynt lugn och vänlig. En man som alla respekterade och som hellre övertygade än kommenderade. Hans inflytande användes för att dämpa heta känslor och sprida goodwill, men hans auktoritet skulle senare visa sig otillräcklig för att kontrollera de rika och mäktiga som kom under hans befäl.
Den förste stormannen som frågade om han fick delta i expeditionen var greve Raimond av Toulouse. Den 1 december, medan Urban fortfarande var kvar i Clermont, anlände en budbärare som meddelade att greven och flera av hans stormän var redo att ta korset. Raimond, som bodde i Toulouse, drygt 30 mil söderut, kan inte ha hunnit höra rapporter om påvens tal i Clermont utan bör ha varit förvarnad. Som förste storman ansåg Raimond att han skulle ha det värdsliga ledarskapet. Men Urban ville inte släppa kontrollen över makten; han avslog hans begäran. Raimond gav dock aldrig upp tanken, men samarbetade under tiden lojalt med biskop Adhemar.
Citat från s. 109-110, A History of the Crusades, Volume 1
Next, a leader must be appointed. Urban wished to make it clear that the expedition was under the control of the Church. Its head must be an ecclesiastic, his legate. With the unanimous consent of the Council he nominated the Bishop of Le Puy.
Adhemar de Monteil, Bishop of Le Puy, belonged to the family of the Counts of Valentinois. He was a middle-aged man, who had already made the pilgrimage to Jerusalem nine years before. He had earned his leadership by coming forward as the first to answer Urbans appeal; but as he had already entertained Urban at Le Puy in August and must have talked to him there of easter affairs, it is possible that his stirring gesture was not entirely spontaneous. It was a wise appointment. Subsequent experience proved him to be a fine preacher and a tactful diplomat, broad-minded, calm and kindly, a man whom all would respect but who sought to persuade rather than to command. His influence was unfailingly used to curb passions and to spread goodwill, but it was not always firm enough to control the magnates that were nominally to be under his orders.
The first of the magnates to ask to join the expedition was Count Raymond of Toulouse. On 1 December, while Urban was still at Clermont, messengers arrived there to say that the Count and many of his nobility were eager to take the Cross. Raymond, who was at Toulouse, could not have heard reports of the great speech at Clermont. He must have hade forewarning. As the first to be told of the project and the first to take the vow, he considered that he should be given the secular leadership over the other great lords. He wished to be Moses to Adhemars Aaron. Urban would not admit this pretension; but Raymond never entirely abandoned it. In the meantime he planned to co-operate loyally with Adhemar.
