Pengarna kommer att skapas ur tomma intet av ECB och "lånas upp" gemensamt av EU, vilket innebär att samtliga EU-länder kommer att skuldsätta sig trots att lånet nästan helt betalas ut till de EU-regeringar som lockar väljare med en kombination av låga skatter och höga offentliga utgifter, såsom Grekland och Italien, och som därmed behöver utländska bidrag för att gå runt.
Uppgörelsen omfattar totalt 750 miljarder euro varav drygt hälften är rena bidrag och resten utgörs av lån. Lånet tas av EU-kommissionen och betalas tillbaka av samtliga av framtida generationer, med en sista betalningsdag år 2058.
Sveriges EU-avgift kommer att öka med ungefär sex miljarder kronor till runt 45 miljarder om året som ett resultat av uppgörelsen.
Innan nattens förhandlingar lät det dock som att Stefan Löfven tänkte stå på sig under toppmötet.
– Regeringen är mycket kritisk till att så mycket som över 5.000 miljarder kronor ska lånas upp av EU för att sen ges i bidrag till medlemsstater utan krav på återbetalning, och då skickar man ju notan till framtidens skattebetalare, sa Löfven i riksdagens EU-nämnd i veckan.
Men inatt misslyckades Stefan Lövens förhandlare Paula Carvalho Olovsson med att få gehör för Sveriges linje, som var att stöden skulle bestå av lån och inte bidrag. I en intervju på morgonen säger hon dock till TT att hon istället valde att driva på för att de mottagande länderna skulle ha "höga klimatambitioner" och rätt värdegrund för att få bidrag. I praktiken innebär det att Sverige vill införa en mekanism för att framtvinga politisk korrekthet i länder som Polen och Ungern.
– Vi får in en mekanism som gör att länder inte kan få ut pengar ur EU:s budget eller ur det här återhämtningspaketet om man inte följer rättsstatens principer. För att vi ska få igenom det här så kommer vi att vara tvungna att acceptera en bidragsdel, sade Carvalho Olovsson.
EU-beslutet är ett paradigmskifte i unionen, där ländernas statsbudgetar hittills har varit fristående med bara EU-avgiften som gemensam del. Men nu får alltså EU-kommissionen rätt att trycka något som liknar egna statsobligationer och skuldsätta samtliga skattebetalare i unionen, trots att pengarna ska användas i nettobidragstagande länder med lägre skatter än Sverige, såsom Italien, Grekland, Spanien och Portugal.
