I studien påvisades antikroppar mot rabiesvirus av typen “European Bat Lyssa Virus” (EBLV) i blodet hos fladdermöss som under en sexårsperiod fångades in i södra och mellersta Sverige. Med gentekniska metoder undersöktes även om djuren hade arvsmassa från rabiesvirus i saliven.
Fyndet är inte helt oväntat med tanke på att samma typ av rabiesvirus påträffats hos fladdermöss i flera av våra grannländer. Även om risken för att människor ska smittas är ytterst liten kan den inte helt och hållet förbises.
Ingen av de 452 analyserade fladdermössen hade påvisbart rabiesvirus-RNA i sin saliv. Däremot hade 14 av fladdermössen antikroppar specifikt riktade mot rabiesvirus i blodet, vilket visar att de var eller nyligen hade varit infekterade av rabiesvirus.
Alla fladdermöss med rabies-specifika antikroppar tillhörde arten vattenfladdermöss och hade infångats antingen i Skåne eller i Småland. Däremot visade ingen av 246 fladdermöss fångade i Uppland tecken på rabiessmitta. Hos andra arter hittades ingen smitta.
Rabiesvirus är ett av världens mest fruktade virus. För personer som har börjat utveckla symtom efter att ha smittats slutar infektionen alltid med döden. För dem som efter att ha smittats snabbt behandlas med en kombination av vaccin och immunoglobulin (innan de hunnit utveckla några sjukdomssymtom) stoppas däremot infektionen nästan alltid och ger inga bestående besvär.
Idag vet vi att rabiesvirus finns i fladdermöss i många av Europas länder, inklusive Danmark, Norge, Finland och nu även Sverige. 1985 avled en fladdermusforskare i rabies, sannolikt smittad av EBLV-2, via ett bett av en fladdermus i Finland, och 2003 avled en fladdermusforskare i England efter ett bett av samma fladdermusart som bär på viruset här i Sverige.
