Mannen åtalades för våldtäkt genom att ha genomfört samlag och handlingar som kan jämställas med samlag med en kvinna när hon på grund av att hon sovit befunnit sig i en särskilt utsatt situation. Mannen förnekade ansvar och påstod att han saknat uppsåt eftersom att han själv sovit.
Under rättegångarna hördes två sömnforskare som båda uppgav att det i och för sig är möjligt att genomföra samlag och liknande handlingar när man sover, men att någon särskild riskfaktor som talade för att mannen lider av ett sådant beteende (så kallad somnambulism) inte fanns.
Sömnforskaren som hördes i hovrätten kunde dock peka på en möjlig riskfaktor för ett sådant beteende hos mannen, nämligen ärftlighet. Enligt hovrätten hade visst stöd för detta också framkommit genom förhör med mannens mor och moster. Vid en samlad bedömning kom hovrätten fram till att mannens invändning om att han befunnit sig i ett sovande tillstånd, omedveten om vad som hänt, inte framstod som så orimlig att den kunde lämnas utan avseende. Eftersom invändningen inte hade motbevisats av åklagaren ogillades åtalet.
Åklagaren i målet har i en framställning till Utvecklingscentrum Göteborg ansett att domen bör överklagas till Högsta domstolen. Utvecklingscentrum Göteborg har i ett yttrande till riksåklagaren avstyrkt att domen överklagas.
Riksåklagaren anser att det i och för sig skulle kunna vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att Högsta domstolen uttalar sig i frågan hur en invändning om att en åtalad gärning skett i sömnen ska hanteras och värderas. Efter en noggrann genomgång av omständigheterna i målet och vad som förekommit under utredningen har riksåklagaren dock kommit fram till att ärendet inte är så bevismässigt renodlat att det lämpar sig för en prövning i Högsta domstolen. Riksåklagaren avstår därför från att överklaga domen.
