Enligt resultaten, som publiceras i Journal of Peace Research, dödades under 2016 lite över 102.000 personer i organiserat våld. Året innan var siffran just under 119.000. Det innebär att antalet dödade minskat med drygt 20 procent sedan toppåret 2014 då 131.000 dödades, vilket var det blodigaste året sedan folkmordet i Rwanda 1994.
Men trots den godartade trenden de senaste två åren var 2016 det femte våldsammaste året under hela perioden 1989-2016.
– Det är för tidigt att säga om det vi ser är en långsiktig utveckling tillbaka mot de låga konfliktnivåer som världen upplevde i början av 2000-talet. Under den perioden låg antalet dödade i stort sett under 40.000 varje år, säger Marie Allansson, projektledare i UCDP, i en kommentar.
Trenden drivs till stor del av utvecklingen i Syrien. Vapenvilan mellan regeringssidan och några av rebellgrupperna innebar minskad intensitet i striderna under delar av året. Detta gjorde att året som helhet såg färre dödade i Syrien trots den dramatiska belägringen av Aleppo och att Islamiska staten pressades tillbaka i delvis hårda strider.
– Inblandningen av externa aktörer i konflikten är särskilt oroande. Vi vet från tidigare konflikter att de minde konflikterna växer till stora krig framför allt då stormakter ger sig in med stridande trupp, och särskilt då stormakter stödjer olika sidor, säger projektledare Lotta Themnér.
Givet detta är det enligt forskarna extra oroande att andelen konflikter med extern inblandning var på den högsta nivån sedan 1946, både under 2015 och 2016. Nästan 40 procent av världens väpnade konflikter involverar numera minst en extern aktör. De tre konflikter som krävde flest liv under 2016, Syrien (drygt 40.000 döda), Afghanistan (18.000 döda), och Irak (11.500) är alla konflikter med omfattande och långvarig inblandning av externa aktörer.
Totalsiffrorna gömmer att några konflikter blir mindre medan andra växer. Ett antal allvarliga konflikter från de senaste åren blev klart mindre våldsamma under 2016, särskilt de i Ukraina, Pakistan och Nigeria. De konflikter som involverar Islamiska staten växte emellertid i omfattning totalt sett.
Betydelsen av stormaktsinblandning framgår enligt forskarna inte minst av den dramatiska utvecklingen i Östasien. Under det kalla kriget var Östasien det främsta slagfältet med Koreakriget, Vietnamkriget och många andra konflikter som blev en del av den världsomspännande stormaktsrivaliteten. Men under 1970-talet började en omsvängning som innebar att Kina och USA upphörde att föra krig mot varandra genom ombud och istället blev de facto allierade mot Sovjetunionen. Det innebar att krigen i världen försköts till andra områden under 1980-talet, framför allt till Afghanistan och delar av Afrika, men också Latinamerika.
– Trots att ett antal konflikter fortfarande är aktiva i Östasien är det ganska häpnadsväckande att se hur få människor som dödas i organiserat våld i regionen numera, särskilt med tanke på hur stor andel av världens befolkning som lever där, säger Erik Melander, som är ledare för forskningsprogrammet.
– Den östasiatiska freden är en fantastisk framgång som vi kanske glömmer lite när vi med rätta bekymras av alla problem på andra håll, såsom i Mellanöstern. Man får inte heller glömma att det finns allvarliga risker i Östasien, bland annat ett antal territoriella dispyter, och de skulle i värsta fall kunna eskalera till stora krig på mycket kort tid, fortsätter han.
