Hos alla däggdjur nedärvs Y-kromosomen bara från far till son. Det gör att det bildas fäderneslinjer som man kan följa mycket långt tillbaka i tiden. På så sätt kan ursprunget hos nu levande djur spåras.
Linnéa Smeds, bioinformatiker och doktorand vid Evolutionsbiologiskt Centrum, Uppsala universitet, har kartlagt sammansättningen av vargens Y-kromosom. Hon har sedan jämfört Y-kromosomer hos vargar från Skandinavien, Finland, och andra delar av världen, samt hos hundar.
– De utvecklingslinjer som finns i den skandinaviska vargstammen har inte hittats hos några hundar, säger Hans Ellegren, professor i evolutionsbiologi, som lett den aktuella studien, i ett utskick.
Korsningar mellan varg och hund är kända från många delar av världen. Det har då huvudsakligen varit resultatet av parningar mellan hanhund och vargtik. Ett sådant fall hittades också utanför Katrineholm 2017, och ett annat förekom för 20 år sedan nära Oslo. I norska Stortinget har frågan rests om det till och med fanns ett inslag av hund när vargen återkom till Skandinavien på 1980-talet, efter att i princip ha varit utrotad.
Men de nya genetiska resultaten visar alltså att några sådana korsningar inte tycks ligga till grund för den vilda vargstammen i Skandinavien. Samma fäderneslinjer som hittades hos skandinaviska vargar fanns också hos finska vargar, men inte hos vargar från andra delar av världen.
– Det här betyder rimligen att den skandinaviska vargstammen, åtminstone på fädernet, har ett regionalt ursprung. Det kan till exempel ha rört sig om invandrande vargar eller vargar som helt enkelt fanns kvar från den stam som en gång i tiden var utbredd över hela Skandinavien, säger Hans Ellegren.
