Att driva ett politiskt parti är i teorin väldigt enkelt: Hitta ett behov hos en större grupp människor och övertyga dem om att bara ditt parti kan fylla det. Mycket svårare än så behöver det egentligen inte vara. Men naturligtvis är det alldeles för komplicerat för många politiker och deras partistrateger att arbeta efter denna enkla princip, och vissa partier drivs därför efter helt andra riktlinjer. Ett sådant parti är KD. KD har under ganska lång tid varit det borgerliga blockets sorgebarn, och det är allmänt känt att det enbart går runt eftersom ett antal moderater är sympatiska och taktiska nog att stödrösta partiet kvar i riksdagen. Med det möjliga undantaget av Centerpartiet finns det nog inget bättre exempel än KD på hur man inte ska driva ett parti.
Det finns flera skäl till att KD som organisation är mer ett vandrande lik än någonting som liknar en levande varelse. KD:s storslagna strategi är att försöka vara någonting som partiet inte har den minsta anledning att vara nämligen ett vänsterparti - och i processen stöter de bort den väljargrupp som skulle kunna tänka sig att rösta på dem. Samtidigt som man vill ersätta dessa förlorade väljare genom ett fåfängt försök att rikta in sig på de väljare som har minst anledning att rösta på dem. Det finns förmodligen inget parti inom borgerligheten som har så liten möjlighet att göra exempelvis HBTQ-väljarna till sina som just KD.
En anledning är naturligtvis det frikyrkliga arvet. För många svenskar framstår det frikyrkliga som en alltigenom kufisk rörelse, och även om det samtida KD svårligen kan sägas ha en religiös profil är detta ett arv som är svårt att frigöra sig ifrån. Visserligen var det inte ett problem tidigare, när just den frikyrkliga väljarbasen var större och Alf Svensson var herde för flocken, men i dagsläget är det enbart en belastning. I synnerhet är det komprometterande om man vill göra HBTQ-väljarna till sina, vilka naturligtvis inte lockas av en frikyrklig bakgrund och för övrigt får en bättre deal hos MP eller V.
En väljargrupp har ofta intressen som totalt motsäger en annan väljargrupps intressen, och ett parti som vinner den ena gör sig därmed till fiende med den andra. Det finns möjligen inget exempel där detta blir så tydligt som vid fallet KD. Väljargruppen de verkar vilja vinna, vänsterväljarna, stöter bort den grupp, de värdekonservativa, som faktiskt är partiets kärnväljare. Den förstnämnda gruppen vill inte rösta på partiet, den andra vill men motarbetas så till den grad att den söker sig till andra alternativ. Resultatet av denna storslagna strategi är ett väljarstöd som enligt en lång rad opinionsmätningar med god marginal hamnar under riksdagsspärren.
Att använda denna strategi som ledmotiv för väljarrekrytering är annars inte unikt för KD. Republikanerna i USA har använt ungefär samma tillvägagångssätt genom sin ambition att etablera sig bland landets talrika minoritetsgrupper, trots att det är väl känt att partiets faktiska väljarbas består av landets vita medelklass. Den numera framlidne amerikanska kommentatorn Sam Francis poängterade redan för flera år sedan att den enda möjligheten för Republikanerna att vinna val är att just lägga all möda på att vinna denna väljargrupp, som trots att den är oumbärlig inte är prioriterad.
Det är vid det här laget enkelt att konstatera att en strategi som går ut på att offra kärnväljarna för att vinna de mest motvilliga motståndarna till allierade, är ungefär lika effektivt som ormolja. KD:s fåfänga försök att fånga alla väljargrupper får till syvende och sist konsekvensen att man inte vinner någon alls. Frågan är om någon strategi är farligare för ett parti att praktisera än denna?
