Den ryske presidenten Vladimir Putin kallade under förra veckans G20-möte kemvapenattacken utanför Damaskus den 21 augusti för "en provokation på uppdrag av de väpnade rebellerna i hopp om hjälp utifrån, från de länder som stött dem från dag ett. Därefter gick de politiska ledarna för merparten av världens invånare (Kina, Indien, Sydafrika, Brasilien, Indonesien och Argentina) arm i arm med den ryske presidenten och bekräftade att en amerikansk president som begår militär aggression utan godkännande av FN:s säkerhetsråd placerar sig själv "utanför lagen". Världen väntar nu på att få se om Israellobbyn kan tvinga Obama in i rollen som krigsförbrytare.
Många utgår från att Israel kommer att lyckas betvinga den svage amerikanske presidenten. För ett par decennier sedan förklarade en av de sista tuffa amerikanerna, amiral Tom Moorer, chef för flottan och ordförande i Joint Chiefs of Staff, offentligt att "ingen amerikansk president klarar av att stå upp mot Israel". Skälet var att amiral Moorer, trots att han var USA:s högste militäre befälhavare, inte kunde få igenom sitt krav på en oberoende undersökning av den israeliska attacken mot det amerikanska radiospaningsfartyget USS Liberty. Sedan dess har vi ännu inte sett en amerikansk president som kan stå upp mot Israel. Eller, för den delen, en kongress som kan det.
Barack Obama försökte lindra det amerikanska fiaskot vid G20-toppmötet genom att tvinga sina marionettstater att underteckna ett gemensamt fördömande av Syrien. Inte ens detta gick bra. De länder som skrev under uttalandet lade till att de var motståndare till militära insatser och att de ville avvakta FN:s rapport om gasattacken. De flesta av Obamas köpta supporterländer är dessutom handlingsförlamade och maktlösa. Men även i övrigt ser stödet svagt ut.
Obama räknar exempelvis in Storbritannien i sin stödtrupp på grund av det personliga stödet från landets premiärminister David Cameron. Detta trots att det brittiska parlamentet har förbjudit varje form av deltagande i USA:s tilltänkta militära insatser. När Obama trots detta räknar in Storbritannien bland de stödjande länderna tillämpar han ett tämligen desperat räknesätt.
Även Turkiet stöder USA:s planer på ett anfall mot Syrien. Den turkiska regeringen, van att skjuta ner sina fredligt demonstrerande medborgare på gatorna utan protester från USA, stöder alltså Obamas krav på att hålla Syrien ansvarigt för olagligt våld. Den turkiska rättrådigheten gäller inte dem själva, och självklart inte USA.
I övrigt stöds Obama av politikerna i Kanada och Australien, maktlösa länder utan ett uns internationellt inflytande. Den främsta poängen med att iklä sig utrikespolitiska toppositioner i dessa länder är de belöningar som USA ställer i utsikt.
Obama menar sig också ha stöd av Japan och Sydkorea, ytterligare två länder utan varje form av diplomatiskt inflytande och makt.
Dessutom kan Obama räkna med stöd från den brutala muslimska regimen i Saudiarabien, som vet att den måste stödja Washington på alla sätt annars sjunger deras egen tyranni snart på sista versen. Många av USA:s neokonservativa vill störta de saudiska prinsarna. I det läget är det lätt att bestämma sig för vad som är klokast att göra när USA säger hoppa. Då hoppar man.
När det gäller stödet från Italien och Spanien är båda dessa länders regeringar beroende av att den amerikanska centralbanken trycker upp tillräckligt många nya dollar för att rädda deras skuldtyngda ekonomier. Annars kan båda regeringarna se fram mot att kastas ut på gatorna, för att ha låtit sina länder utplundras av internationella banksters. Det isländska folket visade för några år sedan vad den här typen av ledare har att vänta sig när deras ekonomiska bubblor väl brister.
Obama säger sig också känna stöd från Tyskland. Men förbundskansler Merkel har förklarat att en diplomatisk lösning, inte krig, är deras första val och att beslutet om våldsanvändning för övrigt ligger hos FN.
Ordföranden för EU-kommissionen gjorde under G20-mötet klart att EU inte stöder någon militär lösning på den syriska konflikten.
Stödet bakom Obama är således svagt och begränsat. De USA-allierades förmåga att dominera den internationella politiken nådde sitt slut vid detta G20-möte. Västblockets moraliska auktoritet är nämligen borta, urholkad av otaliga lögner och skamlös aggression som bara bygger på lögner och egenintressen. Av det moraliska överläget som rådde under Sovjettiden finns ingenting kvar. Huruvida detta överläge någonsin varit något annat än en täckmantel för egenintressen, mord och folkmord är dessutom tveksamt.
Västvärlden har förstörts av sina egna regeringar och ett gäng stora internationella finanskapitalister. Dessa har berättat alltför många egennyttiga lögner och de har flyttat alltför många jobb och alltför mycket teknik utanför västerländska länder. Tillsammans har de berövat de tidigare välfärdsstaterna en stor del av skattebasen. Medborgarnas förtroende är förbrukat sedan länge och det är svårt att veta om folken i väst föraktar sina korrupta regeringar mindre än vad muslimer, vars liv och länder har ödelagts av västligt dirigerad aggression, hatar sina.
Det finns ingen som helst realism i den nya världsordningen, denna neokonservativa fantasi om amerikanskt herravälde över världen, inklusive Ryssland, Kina, Indien, Brasilien, Sydafrika och Iran. Dessa länder kan när som helst upprätta sina egna system för internationella betalningar. De kan lämna dollarn som standardvaluta och amerikanska statspapper som penningplacering när de önskar. Man undrar vad de väntar på. Den amerikanska dollarn ges idag ut i otroliga mängder och är inte längre kvalificerad som reservvaluta. Den är nämligen på gränsen till att bli fullkomligt värdelös.
Sedan det senaste G20-mötet vet vi att de största nationerna inte längre sväljer USA:s lögner och trick. Den övriga världen har kommit ikapp västvärlden. Även bland krisländerna förstår allt fler att de räddningsaktioner som erbjuds av väst innebär att man sätter bocken som trädgårdsmästare, mekanismer för nya slag av utplundring.
I detta 21:a århundrade uppför sig den amerikanska regeringen likadant mot sina egna medborgare som kommunistiska diktatorer och u-länders hårdföra ledare. I USA används obegränsade mängder skattemedel till att stödja en handfull banker samtidigt som miljoner amerikaner tvingas gå från hus och hem. De amerikanska storföretagens skatter sänks till praktiskt taget ingenting, få betalar någon skatt alls, medan samma bolag placerar sina nya arbetsplatser i låglöneländer. Med jobben försvinner skattebasen och den ekonomiska makten. Kvar blir massiva budgetunderskott, en när som helst värdelös valuta och konkurs för hela amerikanska storstäder.
Den vanlige amerikanen representeras inte av dagens politiska etablissemang. Washington representerar Israel plus en handfull mäktiga, välorganiserade privata intressen - ingen annan. Washington har blivit en plåga inte bara för det amerikanska folket utan också för resten av världen.
PAUL CRAIG ROBERTS
Paul Craig Roberts är pensionerad politiker, forskare och författare. Han var USA:s vice finansminister i början av 1980-talet och en av arkitekterna bakom president Ronald Reagans ekonomiska politik.
